Inom konventionen om biologisk mångfald och en del andra naturvårdskonventioner framhålls värdet av att dra lärdom av den kunskap som finns bland ursprungs- och lokalsamhällen med ett traditionellt, naturnära livssätt. Man har därmed dragit slutsatsen att man i lokalsamhällen – som är beroende av lokala biologiska naturresurser för sin överlevnad och där kunskapsöverföringen mellan generationer fungerar – har bättre förutsättningar att hållbart förvalta naturresurserna än i mer moderna, urbana samhällen.
Detta ställningstagande har emellertid ifrågasatts eftersom det också finns exempel på att olika lokalsamhällen genom århundradena har ödelagt de lokala naturresurserna och skapat ekologiska katastrofer. Varför skulle exempelvis ursprungsfolk stå över vanlig simpel mänsklig girighet och undvika att känna suget att överutnyttja sin omgivning? Naturligtvis är det så att ju färre människor som lever i ett område, desto mindre är risken att de ödelägger de lokala populationerna av växter och djur. Men frågan är om det verkligen är så enkelt.
Traditionell natursyn
Det som belyses i konventionstexten är det som kallas traditionell ekologisk kunskap. Det handlar då inte om ekologisk kunskap i biologisk mening utan helt enkelt om en praktisk, erfarenhetsbaserad kunskap om hur man lever och överlever i ett visst naturområde. Det handlar om att känna till vilka växter och djur som finns i området och hur man kan använda dem på bästa sätt, hur man långsiktigt överlever på lokala resurser och under lokala klimatförhållanden – en kunskap som förs vidare från generation till generation, men också anpassas till nya förhållanden. Kunskapen är således inte statisk utan förändras ständigt baserat på nya erfarenheter. Det som däremot förefaller varaktigt i traditionella samhällen är en bärande grundsyn på människans roll i naturen, en traditionell natursyn. Detta förhållningssätt styr naturresursanvändningen och hur var och en förhåller sig till naturen och dess innevånare. Den traditionella kunskapen inom ett samhälle eller en näring förnyas ständigt, men själva grundfilosofin förblir densamma.
Kortsiktig egoism
I traditionella samhällen finns ofta mycket avancerade traditionella regler som styr vem, hur och var man får använda de lokala resurserna. Dessa regler styr också ofta hur beslut ska fattas och på vilken nivå. Då som nu fanns det alltid människor som hade ett annat synsätt vad gäller våra rättigheter gentemot naturen och hur vi får nyttja de biologiska resurserna. Vissa har varit kortsiktiga och andra långsiktiga i sin planering, men så länge som de traditionella byalagen och andra gemensamma kontrollfunktioner har fungerade, så har oftast den gemensamma långsiktigheten upprätthållits. I många av de exempel som illustrerar när befolkningen i traditionella lokalsamhällen har missbrukat naturresurserna så har externa krafter påverkat lokalsamhället och satt de traditionella reglerna ur spel. Möjligen kan detta vara en del av förklaringen till kraschade lokala bestånd av växter och djur.
Teoretiskt finns det en god tanke i att låta lokalsamhället förvalta lokala resurser, eftersom det borde finnas ett uttalat intresse att värna om långsiktigheten. Vi värdesätter ju särskilt de platser och den natur vi lever i och känner väl. Samtidigt ska man inte glömma bort att det inte alltid är säkert att lokalsamhället besitter en tillräcklig och relevant kunskap för att kunna fullföra uppgiften på ett korrekt sätt. Bara viljan är inte alltid tillräckligt för önskat resultat! Jag tror att för att uppnå en fungerande lokalförvaltning krävs aktiva lokala kontrollsystem som gör att missbruk och egennytta inte får fritt spelrum. Dessa må baseras på traditionell natursyn eller inte, men något system krävs för att hålla tillbaka den mänskliga naturens egoism!