Ett visst genomslag har forskningsresultaten om landskapsplanering fått i den praktiska naturvården. Man arbetar till exempel med grön infrastruktur, kanske mest inom urbana områden, och vissa företag ägnar sig åt ekologisk landskapsplanering. Men inom det vanliga odlings- och skogslandskapet har det än så länge varit svårt att genomföra landskapsplanering. Det brukade landskapet ägs av tusentals olika markägare. En landskapsplanering skulle förutsätta att alla dessa markägare samarbetar och kommer överens om hur landskapet ska brukas. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att landskapsplaneringen inte slagit igenom på bred front. Samtidigt står vi inför ganska stora utmaningar när det gäller att få landskapet att räcka till för allt vi vill producera och samtidigt nå upp till de beslutade miljömålen, och det är uppenbart för alla att man inte kan nå alla mål i varje enskilt bestånd. Behovet av att använda en mer landskapsövergripande strategi är större än någonsin. Frågan är om det finns någon väg framåt för landskapsplanering?

Kritiken mot landskapsplanering

Det finns kritik mot landskapsplanering, framförallt från vissa skogsägarföreningar. Ett argument är att det är ett hot mot äganderätten. Ett annat argument är att det innebär inskränkningar i rätten att bruka den mark man äger. Argumentet att landskapsplanering är ett hot mot äganderätten är dock svårt att förstå. Landskapsplanering handlar om att diskutera brukandet med sina grannar och med myndigheterna, och att komma överens om en strategi, inte att någon skulle konfiskera marken. En stark äganderätt och landskapsplanering går utmärkt att kombinera. En inskränkning i brukandet skulle det förstås kunna innebära eftersom man bör hålla sig till strategin när man har en överenskommelse, men överenskommelsen i sig kan mycket väl vara frivillig, precis som inom certifiering. Det finns många andra hinder också, till exempel ekonomiska, tekniska och hur själva processen ska gå till. Men förslagen på lösningar är många, och det är det som det här temanumret av Biodiverse handlar om. Det finns redan idag ett antal exempel på fungerande landskapsplanering, till exempel när det gäller vattenbruk, viltvård, inom odlingslandskapet och inom urbana miljöer. En del av dessa är väldigt framgångsrika med ett kreativt naturvårdsarbete. Svårast att nå framgång tycks det vara inom småskogsbruket. Alla större skogsbolag är positiva och har oftast redan någon form av ekologisk planering, och inom mellanskogsbruket (företag med mer än 5 000 hektar skog) finns en del ambitiösa exempel. Även inom småskogsbruket finns dock exempel på positiva företagare, och Skogsstyrelsen har tidigare genomfört intressanta försök med mindre skogsägare för en landskapsplanering.

Behovet av landskapsplanering har också ifrågasatts utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Rödlistan innehåller många hotade arter, men hur kan det komma sig att så få arter faktiskt har dött ut? Svaret på frågan kan förstås vara kunskapsbrist (det är svårt att säkert fastställa när en art har dött ut), men det kan också var så att vi underskattat både arternas spridningsförmåga och deras minsta möjliga populationsstorlek, och därmed behovet av landskapsplanering. Här finns anledning till självkritik hos naturvårdsbiologer och mer forskning behövs, så att landskapsplaneringen hamnar på en rimlig nivå och verkligen gör nytta.

Möjligheter

Centrum för biologisk mångfald har under årens lopp haft åtskilliga forskningsprojekt och konferenser med koppling till landskapsstrategier där vi visat på konstruktiva lösningar. Under förra året avslutades ett tvärvetenskapligt projekt i samarbete mellan jurister, ekonomer och biologer där vi visade hur landskapsplanering kan genomföras i praktiken med hjälp av befintligt GIS-underlag och datasimuleringar, vilka juridiska aspekter som behöver behandlas, och hur man kan arbeta med ekonomiska styrmedel. Erfarenheterna från forskningsprojektet visar att landskapsplanering är en vinst för hela samhället, men det får inte ske på bekostnad av enskilda markägare. Att få fram funktionella ekonomiska styrmedel är därför helt avgörande. Ekonomerna inom projektet laborerade därför med ett intressant fonderingssystem där resurserna fördelas utifrån vilka satsningar som markägarna gjorde på produktion respektive naturvård. Vi tillämpade modellen i tre olika landskap från norra Norrland till Götaland. Resultatet visade att landskapsplaneringen inte behöver innebära mer avsättningar än inom dagens skogsbruk. Bara genom att öka konnektiviteten (den gröna infrastrukturen) så ökar naturvårdsnyttan avsevärt, vilket också minskar behovet av stora arealer med avsättningar. Hur stort behovet av avsättningar är varierar dock beroende på befintliga naturvärden, bonitet och fragmenteringsgrad. Projektet visade också att den föreslagna fonderingsmodellen kan bli helt självfinansierad genom att fastigheter som till stor del satsar på skogsproduktion bidrar ekonomiskt till fastigheter som i större utsträckning satsar på naturvård.

Rätt sak på rätt plats

Kan man överhuvudtaget nå våra uppsatta miljömål utan någon form av landskapsplanering i det brukade landskapet? Sverige arbetar hårt med naturreservat och olika typer av avsättningar, och naturvårdsarbetet har utvecklats kraftigt under de senaste decennierna. Men problemet är att även brukandet och exploateringstrycket har utvecklats. Därmed går det ganska trögt med att uppnå miljömålen. Precis som att naturvården behöver förstärkas så har vi behov av att effektivisera produktionen. Kanske bör det även finnas plats för mer intensivt skogsbruk? Behovet av att göra rätt sak på rätt plats är större än någonsin. Vi behöver arbeta med konnektivitet (att knyta ihop värdefulla biotoper för att underlätta spridning av arter), med kvalitet (naturvärden) och med kontinuitet (långsiktigt bevarande av naturvärden) i ett landskapsperspektiv.