Begreppet ”landskap” inom miljö- och beva­randeforskningen är ett vetenskapligt och komplext begrepp. Det omfattar förutom den fysiskt synliga verkligheten också immateriella delar och kulturarv i ett historiskt djup. Landskapet erbjuder ett helhetsper­spektiv, där helheten är mer än de enskilda delarna och där natur och kultur samverkar.

Den fysisk-geografiska samman­sättningen av berggrund, jordart, vatten, klimat och vegetation ger grundläggande förutsättningar för olika arter. Dessa förutsättningar påverkas av dagens markanvändning, men också av brukande långt tillbaka i tiden. Min utgångspunkt är att arter inte bara behöver en viss areal av sin livsmiljö för att kunna överleva på lång sikt, utan också en funktionell struktur för förflyttning och spridning. Därför blir landskapet en viktig parameter i forsk­ningen om biologisk mångfald, särskilt utgångspunkt från landskapsekologi.

Ung vetenskap

Landskapsekologin är en ung veten­skapsgren. Under 1980-talet började man beskriva principer, begrepp och modeller för att analysera landskap. En enkel landskapsmodell omfattar de centrala begreppen patch, matrix och corridor. Det finns inga riktigt bra och vedertagna svenska begrepp, men de kan svara mot värdeområde, omgivning och förbindelse. (Se figuren här intill).

Med denna modell kan man ana­lysera och jämföra olika landskap och deras potential för att innehålla olika arter, eller följa förändringar. En bra struktur i ett landskap har tillräckligt stora värdeområden, med funktionella korridorer till flera mindre områden, som inte är isolerade och inte har bar­riärer. Strukturen bestämmer arternas möjlighet till spridning och rörlighet och de grundläggande ekologiska processerna.

Hot och problem

Landskapets förutsättningar för att bibehålla den biologiska mångfalden har drastiskt förändrats. På mindre än ett halvt sekel, en kort tidsrymd i land­skapets historia, har vår nutida markan­vändning med rationalisering, meka­nisering och industrialisering gjort att landskapet omvandlats från lämpliga till olämpliga habitat, det vill säga livsmil­jöer, för många arter. Det har lett till lokala utdöenden, som nödvändigtvis inte syns i dagens statistik.

Viktiga processer i denna förändring är fragmentering, försvinnande, igenläggning och isolering, förändringar som ofta kan var svåra att se, eftersom de sker i många små steg (se faktaruta).

Viktiga försvinnande biotoper

Liknande förändring som sker i Sverige har också skett i hela Europa och många andra delar av världen. Vi får överallt samma typ av landskap, oavsett de naturgivna förutsättning­arna, med alltmer fragmenterade och isolerade biotoper i en utarmad landskapsstruktur. Gräs­markernas, ängarnas och hagarnas minskning är allvarligast. Av dem återstår bara bråkdelar av det som fanns för lite mer än hundra år sen och som ofta hade en kontinuitet på flera hundra eller tusen år.

Vi måste titta långt tillbaka i tiden för att förstå vilka förutsättningar vårt landskap ger oss, och hur vi har brukat det. I Norden har vi haft ett jordbruk som varit baserat på djurhållning, ända från bronsåldern och fram till för sextio, sjuttio år sen. Vi har naturgivna förutsättningar som passar för husdjursskötsel genom den stora andelen moränmarker, som är den dominerande jordarten i landskapet. De kan inte odlas, men är bra till betesmark, med god gräsväxt. Gräsmarkernas ekosystem, ängar och hagar, har utvecklats under tusentals år och har idag mycket stor biologisk mångfald.

Men med kunskap och nya initiativ kan vi kanske skapa flera olika slags biologiska mångfaldsrutor på många ställen.

Möjligheter

Naturvårdsverket fick 2015 ett re-geringsuppdrag att koordinera genom­förandet av grön infrastruktur i Sve­rige, som ett ”ekologiskt funktionellt nätverk av livsmiljöer och strukturer, naturområden samt anlagda element som brukas, förvaltas på ett sådant sätt att biologisk mångfald bevaras och för samhället viktiga ekosystemtjänster främjas i hela landskapet”. Alla län har tagit fram handlingsplaner för grön infrastruktur. Dessa ska vara kunskaps-och planeringsunderlag i olika sam­hällsprocesser.

Det finns dock en risk att man i praktiken inte kan identifiera och skydda eller bruka landskapet fullt så bra som uppdraget anger. I de handlingsplaner jag sett finns mycket lite som beskriver strukturer och land­skapselement för funktionella nätverk. Lovande är dock de olika metoder som finns för att göra framkomlighets-analyser, men de är ofta fokuserade på utvalda arter i små specifika områden.

Min vision

Den vision jag har för ett landskap som kan bibehålla, reparera och upprätt­hålla väven av biologisk mångfald till kommande generationer kan i korthet formuleras så här:

Landskapsekologiska planer för grön infrastruktur görs i alla kommuner. De ingår i översiktsplaneringen, och används som underlag för planering, skötsel och förvaltning, i samarbete med lantbrukare, skogsbrukare, myndigheter och andra som nyttjar landskapet. Ekosystemtjäns­ter och biologisk mångfald redovisas och värderas i alla samhällssektorer. Mat- och skogsproduktion förändras och utformas så att det sker genom bibehållande av och inte på bekostnad av biologisk mångfald.