Betestrycket i många svenska hagmarker är för hårt. Miljöersättningssystemet – som betalar brukarna för skötseln av landskapet – leder alltför ofta till ett betestryck där mycket få växter får blomma och sätta frö. Många av de mer krävande växterna minskar, tillsammans med många insektsgrupper.

Alltför hårt bete

Att den hårdbetade grässvålen har kommit att bli ett mål för naturvården är delvis en reaktion mot igenväxningen i övergivna ängs- och hagmarker under 1900-talet. Det är också resultatet av miljöersättningsreglerna; länsstyrelsen kontrollerar att marken har betats tillräckligt hårt, men inte att betet varit tillräckligt svagt. Intensivt bete används också för att bekämpa busk och sly, både i samband med restaurering och i allmänhet vid skötsel av gräsmarker. Risken med bete som metod för buskbekämpning är dock att betesdjuren bokstavligen äter upp de sista resterna av de populationer man avser att gynna. Det är ingen konst att beta bort oönskad vegetation, kruxet är att gynna de önskade arterna!

Bland annat forskningen inom HagmarksMistra har visat hur förutsättningarna för flora och fauna försämras vid kontinuerligt hårt bete (*se referenser), särskilt på något torrare marker och marker med tunt jordtäcke. Ett måttligt betestryck, betesfria år eller sent betespåsläpp gör att många växter hinner blomma och sätta frö. Artrikedomen av insekter ökar, särskilt de pollinerande och växtätande insekterna. För de flesta av hagmarkernas fåglar är ett måttligt betestryck det bästa på grund av större födotillgång och – för markhäckare – minskad risk att bona trampas sönder av betesdjuren.

I Etiopiens bergstrakter är betet mycket hårt, och utgör ett hot mot en mängd växt- och djurarter. Foto: J-O Hedin

Det hårda betestrycket i svenska hagar kan jämföras med det man ser i många områden i tredje världen där djurhållning är en viktig del av försörjningen. Ett exempel är Etiopiens bergstrakter där tamdjur betar över snart sagt hela landskapet. Skogar och buskmarker försvinner, floran utarmas, och även den högre faunan, fåglar och däggdjur, påverkas.
Tudelat landskap

Periodvis under historien har vi haft ett hårdnyttjat landskap även i Sverige, till exempel under slutet av 1700-talet före den agrara revolutionen. Så gott som all mark i bebodda trakter hävdades, så hävden var alltså intensiv på landskapsnivå. Men det betyder inte att den nödvändigtvis också var intensiv på objektnivå, det vill säga att betet var hårt. Forskningen inom HagmarksMistra har visat att antalet betesdjur per hektar var högst måttligt (**referenser).

Är vi idag kanske på väg att skapa ett tvådelat landskap vad gräsmarkerna beträffar? Innanför stängslen betar vi bort biologisk mångfald, utanför försvinner den genom igenväxning. Att betestrycket kanske är rätt i genomsnitt hjälper förstås föga, även om det förvånansvärt ofta framförs att hårt bete uppvägs av alla ohävdade igenväxningsmarker. Man tänker lätt på historien med de två statistikerna som var ute och jagade. Den förste sköt mot en hjort, men skottet gick två meter till vänster om hjorten. Den andre sköt, men två meter till höger. Varvid den förste glatt utropar: ”Hurra, vi träffade!”

När det gäller naturliga störningar i ekosystemen – dit vi kan räkna mulbete – ger ofta en måttlig frekvens den största biologiska mångfalden, allt enligt den gamla devisen lagom är bäst. Detta har sammanfattats i vad som av ekologer kallas ”hypotesen om intermediär störning” (***referenser). Sambandet kan beskrivas grafiskt som i figuren nedan.

Vad gäller mångfalden av hävdberoende arter (arter som kräver bete eller slåtter) närmar vi oss nollpunkten på denna kurva i gamla igenväxningsmarker. Vid återupptaget bete på sådana marker gynnas förhoppningsvis de hävdberoende arterna, vilket lätt leder till slutsatsen ”ju mer desto bättre”. Men med hårt betestryck är risken alltså stor att man bara hoppar över till ett annat artfattigt stadium, dominerat av de mest beteståliga arterna.

Variation i tid…

Det är en utmaning för naturvården att hitta metoder för att åstadkomma denna intermediära störning i gräsmarker. Som nämnts får man inget långsiktigt hållbart genomsnitt genom att blanda ständigt hårdbetade marker med övergivna i landskapet, det vill säga i rummet. Men kanske kan man blanda de två ytterligheterna i tiden, genom att växla mellan hårt och svagt bete i lämpliga intervall?

Historiskt har vi haft både kort- och långtidsvariation i hävdintensitet. Med ett konstant antal djur får man alltid en korttidsvariation i betet som en följd av att vädret påverkar produktionen i gräsmarkerna: högre produktion ger lägre betestryck. Idag motverkas den variationen genom att miljöersättningssystemet ofta tvingar brukaren att beta med fler djur under regniga somrar, då produktionen är hög. Förr kunde vädervariation dessutom leda till att vissa marker inte behövde eller kunde slås varje år. Även det utbredda tvåsädesbruket gav vartannatårsvariation i hävd, och forskning inom HagmarksMistra har visat att också djurantalet varierade kraftigt från ett år till ett annat (**referenser). Långtidsvariation kunde orsakas av ändradefamiljeförhållanden, ekonomi, befolkningstoppar, epidemier och krig. Den skapade, till skillnad från korttidsvariationen, olika successionsbiotoper. En viktig naturvårdsfråga är vilka arter som kräver sådan succession och vilka som gynnas bäst av kortare intervall (se vänstra bilden på nästa sida).

Ett måttligt betestryck skapar de bästa förutsättningarna för biologisk mångfald. Samma förhållande gäller för många andra naturliga störningar i ekosystemen.

… och rum

Vilka ytterligare metoder har vi för att åstadkomma intermediär störning? En metod är att i ökad utsträckning efterlikna det traditionella utmarksbetet, där så stora områden betas att djuren aldrig behöver utnyttja hela ytan. Då uppstår ett rumsligt varierat betestryck, från intensivt bete nära odlingscentrum till allt svagare mot periferin. Här är det fina i kråksången att man skapar en gradient i hävdintensitet, så man kan vara säker på att det alltid är ett lagom betestryck någonstans, oavsett årsmånen.

En liknande variation kan skapas i mindre skala genom att låta betesfållan innehålla betesskyddade småmiljöer, som buskar. Beroende på årsmånen skapar buskarna större eller mindre områden runt sig där betesdjuren inte kommer åt, så kallade betesrefugier, i vilka växter kan blomma.

Vänster: Exempel på hävdvariation i ängsmarker, Rumänien, augusti 2005. Ängen i förgrunden har förblivit oslagen under de senaste åren, och blommar nu rikligt. I bakgrunden syns en välhävdad äng med nyresta höstackar. Foto: Anna Dahlström Höger: Utmarksbete av hästar och kor i Rumänien, augusti 2005. Betet är hårt närmast fäboden. Längre upp i sluttningen och i skogen bakom, längst upp till höger, avtar betestrycket med avståndet till husen, och skogen uppe till höger är närmast obetad. Foto: J-O Hedin

Glömda hävdformer

Det är också viktigt att komma ihåg att hävdintensitet inte bara beror på hur mycket vegetation som betas eller slås bort, utan när det görs. I det historiska landskapet hävdades många marker under eftersommaren som slåttermarker, eller under hösten som betesmarker i åkergärden. Sen hävd tillåter växter och insekter att reproducera sig och medför samtidigt att vegetationen är avbetad vid säsongens slut. Det är troligt att sådana ”glömda” hävdformer skulle gynna många av de arter vi idag förknippar med ohävd. Till glömda hävdformer får man nästan också räkna röjning. Utan röjning kan vi aldrig hålla ett betestryck som är lagom för hävdberoende arter utan att samtidigt riskera igenväxning med busk och sly. Att, omvänt, låta betesdjuren stå för slybekämpningen ger å andrasidan nästan alltid för hårt bete på fältskiktet.

I exempelvis rumänska Karpaterna finns fortfarande stora områden som brukas enligt traditionella metoder, som mycket liknar de vi känner från det svenska förindustriella jordbruket. Hävdintensiteten ligger där i stort på den gyllene mellannivån, och det finns goda förekomster av många av odlingslandskapets djur och växter som minskat eller försvunnit på de flesta håll i Västeuropa. Den intermediära störningen åstadkoms med alla de metoder som diskuterats ovan: kortare och längre hävduppehåll, växling mellan olika slags hävd, bland annat ”glömda” hävdformer, samt bete i stora utmarksområden som ofta utgörs av buskmarker. Genom att studera sådana områden skulle vi – som ett komplement till forskningen inom HagmarksMistra – få bättre kunskap om kopplingen mellan hävddynamik och biologisk mångfald, och därmed kunna lära mycket om hur viska bruka vårt eget landskap uthålligt.