Motivet att inkludera traditionell kunskap i förvaltningen av naturområden kan ses som tudelat. En anledning är att förbättra förutsättningarna för ett hållbart nyttjande av naturresurserna och att stärka biodiversiteten. Man har noterat att i områden som brukas av urfolk och av lokala folk så är de miljömässiga värdena ofta höga och naturvårdande myndigheter har därför visat allt mer intresse att inkorporera de här gruppernas specifika ekologiska kunskap i det praktiska arbetet. Det andra motivet är att stärka urfolks och lokala folks inflytande, att föra fram deras röst och att verka för en kulturell och politisk revitalisering som en central del av en generell dekolonialiseringsprocess.
Traditionell kunskap – traditionella människor?
Inom den samhällsvetenskapliga forskningen, främst inom antropologin, har länge begreppet ”traditionell kunskap” mötts med skepsis. Ordet ”traditionell” för tankarna till kunskap som är ålderdomlig, oförändrad och omodern. I förlängningen betyder detta i så fall också att de som ”äger” den traditionella kunskapen på något sätt representerar något historiskt. Även om majoriteten av de forskare, politiker och aktivister som idag driver frågan om en ökad integrering av traditionell kunskap inte är anhängare av en kulturevolutionistisk världsåskådning, så lever sig ändå sådana tendenser kvar i sättet begreppet presenteras och används. Också en snabb blick på hur dessa folk presenteras i medier och på nätet bekräftar en ganska stereotyp bild av dem som ”naturliga naturvårdare” eller dagens ”ekologiska ädle vilde”. Begreppet ”traditionell kunskap” har därför av vissa forskare kommit att ses som något som återskapar imperialistiska strukturer och kulturevolutionistiska tankemönster.
Om man vänder på resonemanget kan man ju fråga sig vilken kunskap som inte är traditionell. Även den kunskapen vi betecknar som västerländsk är sprungen ur en värdsbild och ett sätt att förhålla sig till sin omgivning som har sina rötter i en speciell kulturell kontext, och är på så sätt varken ”modern” eller särskilt ”objektiv”. Däremot har den fått en slags normativ status i det västerländska samhället och har tolkningsföreträde gentemot andra kunskaper och andra sätt att se, tolka och förhålla sig till landskapet.
Svårigheter med att kategorisera kunskapssystem
Man kan på goda grunder kritisera kategoriuppdelningen traditionell kunskap och västerländsk kunskap. Ingen av kategorierna är särskilt homogen och dessutom har de mycket gemensamt. Ett urfolks specifika kunskap om resursutnyttjande innehåller ofta mycket av det som vi kallar västerländskt kunnande, och västerländsk kunskap och akademiska forskningsresultat innefattar ofta sådant som vanligtvis faller in i traditionell kunskap-kategorin. Uppdelningen kan därför sägas vara mer en social konstruktion än en ”objektiv” beskrivning av verkligheten.
Det holistiska perspektivet
Men även om kategoriseringen av olika kunskapssystem är en social konstruktion, så är det ju inte desto mindre något vi måste förhålla oss till och något som kan ses som ett arbetsredskap för alla oss som engagerar oss på olika sätt för att öka lokalt inflytande och stärka samförvaltning mellan myndigheter och lokalbefolkningar/urfolk.
Om man bortser från den problematik som finns kring själva begreppet ”traditionell kunskap”, så har den samhällsvetenskapliga forskningen försökt beskriva essensen i den skillnad som man ändå (i alla fall på ett generellt plan) tycker sig se mellan olika gruppers förhållningssätt. Framför allt handlar det om att man inom den västerländska kunskapens världsbild förhåller sig till sin omvärld i sektioner; man kategoriserar, väger, mäter, för statistik och delar upp på ett sätt som i slutändan bidrar till det vi brukar kalla för ”stuprörstänkande”. För någon som lever mer i och av markerna finns ett annat förhållningssätt. Här är minnen, historier och andlighet inbakat i landskapet. Det är en platsbunden kunskap. I stort är den här kunskapen mer holistisk och det är svårt att på ett enkelt sätt överföra delar av ett sådant kunskapssystem till ett annat, utan att dess egentliga värde går förlorat.
Destillering och validering av traditionell kunskap
Ofta har det i naturvårdsammanhang talats om att det är den ”relevanta” traditionella kunskapen som man vill integrera. Mot detta har inte sällan urfolksorganisationer protesterat. Att ta ut delar av ett traditionellt kunskapssystem är omöjligt, eftersom allt hänger samman. Den här trenden att vilja ”destillera” traditionell kunskap kan kritiseras. Den leder till att myndigheternas perspektiv gällande naturvård (stuprörstänkandet) återskapas, även om intentionerna är att höja statusen för traditionell kunskap.
I det här sammanhanget sker ofta en validering av traditionell kunskap för att man ska kunna se om den verkligen är användbar och effektiv. Västerländsk kunskap ”checkar av” så att effekterna är positiva (till exempel att ett visst traditionellt brukande verkligen gynnar biodiversiteten). Man kan här ifrågasätta poängen med att integrera olika kunskapssystem med varandra om det är den västerländska kunskapen som är ”domare”, då är det ju i alla fall den västerländska kunskapen som är det rådande ramverket. Vad är det egentligen som ska integreras med vad? Detta i sig kan ses som uttryck för det som ibland kallas ”eco-colonialism” eller ”eco-governmentality”.
Inte självklart att ”dela med sig”
Det är mot bakgrund av det skeva maktförhållandet mellan myndigheter och lokala grupper/urbefolkningar som man också måste förstå den tveksamhet som ibland framkommer när det gäller att dela med sig av sin traditionella kunskap. Man kan inte förutsätta att alla bärare av traditionell kunskap vill att den här kunskapen ska integreras. Det kan tolkas som ett hot mot själva kunskapens fortlevnad. Känslan är ofta att det kan finnas risk för att själva kärnan och poängen med kunskapen går förlorad om den smälter samman med ett annat sätt att se och tolka omvärlden. Inte sällan är ju också det ”andra” kunskapssystemet förknippat med majoritetssamhället och ett kolonialt förhållningssätt. Det här gör att avståndstagandet i många fall är näst intill instinktivt, speciellt om det finns ”risk” för att myndighetspersonal ska komma att använda den lokala gruppens/urfolkets kunskap och tekniker i förvaltningen av de marker som traditionellt tillhör den förstnämnda gruppen. Varför och för vem är integrering av olika kunskapssystem viktig och på vems initiativ sker sådana här projekt?
Vägar framåt
Idag blir dialog och samverkan mellan myndigheter och lokalbefolkningar ett allt viktigare inslag i förvaltnings-Sverige, liksom viljan att integrera traditionell kunskap och västerländsk kunskap. Men det går inte att genomföra något sådant utan att beakta etnopolitiska konsekvenser och förstå att koloniala strukturer lever kvar och påverkar de här processerna. Det finns, åtminstone från urfolkens perspektiv, en risk att integreringsprojekt kan leda till att de här koloniala strukturerna förstärks, om man inte själva är delaktiga i utförandet av förvaltningen. För urfolk är frågor som rör rätten till traditionella land- och vattenområden de facto en del av processen med att öka inflytandet av traditionell kunskap på naturvården. Det måste åtföljas av en vilja att dekolonisera naturvården både på policynivå och i praktiken och det är viktigt att hitta plattformer där samtal som tar upp både de ekologiska och de demokratiska aspekterna kan komma till stånd.
För att kunna realisera integrering av traditionell kunskap och västerländsk kunskap måste en viss över- (eller åter-) lämning av ansvaret för de naturskyddade områdena ske. En större kontroll från de som ”äger” den traditionella kunskapen att själva bevara och bruka den och att själva bestämma över hur och av vem den används är viktigt i detta sammanhang. I Sverige har vi Laponiaprocessen som det enda egentliga exemplet på en sådan process. Förhoppningsvis kan Laponia bli en modell att inspireras av för fler processer runt om i Sverige.
Det är också viktigt att alla vi som arbetar med de här frågorna problematiserar och ifrågasätter de begrepp vi använder, de grundintentioner vi har och de arbetsmetoder vi använder. Vi måste också inse att all kunskap är modern i den meningen att den är kontemporär och stadd i ständig förvandling, och att begreppet ”traditionell kunskap” bör revideras eller användas med försiktighet.