Det finns en stor oklarhet om vad termen traditionell kunskap egentligen innebär och många sätter gärna likhetstecken med historisk kunskap. Det finns i allra högsta grad ett överlapp såtillvida att den traditionella kunskapen har en historisk dimension, men samtidigt framhålls att den traditionella kunskapen är levande och anpassar sig efter nya förhållanden. Den kunskap man får fram i historiska källor innebär främst en frusen ögonblicksbild i den form som dokumentatören har uppfattat den. Det är dock ingenting som garanterar dess riktighet, ens vid det tillfälle när dokumentationen gjordes.

Vad är traditionell kunskap?

Traditionell i ordet traditionell kunskap syftar till att kunskapen är traderad, det vill säga förmedlad från generation till generation. Levande, praktisk kunskap rörande exempelvis naturresurs- och mark­utnyttjande omfattar många gånger ett brett kunskapssystem. Som dokumentatör kan man ofta fördjupa frågorna och på så sätt synliggöra mer av kunskapsbärarens insikter och samtidigt verifiera resonemangen. Det är å andra sidan inte något som garanterar att kunskapen är många generationer gammal, eftersom den traderade kunskapen i allmänhet är uppblandad med egna erfarenheter från området, lokal kunskap. För ett lokalsamhälle som är beroende av en viss biologisk resurs är lokal och traditionell kunskap en nödvändighet för ett långsiktigt hållbart nyttjande. Kunskapen omfattar även ett gemensamt förhållningssätt till naturen och ett kollektivt förvaltande av naturresurserna (se även Biodiverse 3/2009, s. 12–13).

Konventionen om biologisk mångfald

I mångfaldskonventionen poängteras i artikel 8j vikten av ursprungs- och lokalsamhällen med traditionella livssätt och deras väsentliga bidrag till bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald. Artikeln har haft stor betydelse internationellt och särskilt fått in urfolken på den politiska arenan. Artikel 8j och frågan om traditionell kunskap räknas till en av de övergripande frågeställningarna inom konventionens arbete. Nationellt i Sverige har frågan rent praktiskt inte fått någon riktig hemort i regelverken eller myndigheternas verksamhet. I det sextonde miljökvalitetsmålet framhålls dock behovet av kunskap av olika slag och målet att ”… samhället och dess medborgare har en bred kunskap om och förståelse för vikten av biologisk mångfald. Traditionell och lokal kunskap om biologisk mångfald och dess nyttjande bevaras och används när så är lämpligt.”

Detta är en skrivning lite grann i förbigående som både förpliktigar och lämnar utrymme för fria tolkningar åt förvaltningsmyndigheterna. Man kan dock fråga sig om det är en tillräcklig nationell implementering av mångfaldskonventionens arbetsprogram för artikel 8j, och om inte ett framtida hållbart samhälle kan ha en betydligt större nytta av denna folkliga, erfarenhetsbaserade kunskapsbank än vad som återspeglas i dagens myndighetsutövning och samhällsattityd. I det sextonde miljömålet framhålls dessutom något kryptiskt att ”Det biologiska kultur­arvet förvaltas så att viktiga natur- och kulturvärden består”. Inte heller denna del får någon fördjupad definition i den ursprungliga propositionen.

Ett immateriellt kulturarv

I Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet som antogs av generalförsamlingen 2003 framhålls att man definierar det immateriella kulturarvet med ”the practices, representations, expressions, knowledge, skills … that communities, groups and, in some cases, individuals recognize as part of their cultural heritage”.

Man kan därmed konstatera att det även med all sannolikhet omfattar de ”kunskaper, sedvänjor och innovationer” som hänvisas till i formuleringen av artikel 8j, något som ytterligare förtydligas i senare delar av konventionen. Det finns således all fog att framhålla traditionell kunskap som ett immateriellt kulturarv. Och då den i huvudsak omfattar nyttjandet av eller förhållandet till naturen och dess invånare kan den gott kallas immateriellt biologiskt kulturarv. Hur man sedan väljer att inordna den i konceptet biologiskt kulturarv är i det stora hela tämligen ointressant. Det finns dock en väldigt stark koppling mellan bevarandet av biologiskt kulturarv i form av hävdade biotoper och kvarvarande arter å ena sidan, och lokal och traditionell kunskap vad gäller exempelvis hävdmetoder och markanvändningsmönster å den andra. Man kan kanske drista sig att konstatera att traditionell kunskap är ett biologiskt kulturarv i sig själv och samtidigt ett viktigt verktyg för att bevara biotoper och kulturrelaterade arter, raser eller sorter.

Under åren 2006–2011 bedriver CBM också Nationellt program för lokal och traditionell kunskap relaterad till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald (Naptek). Det tillkom efter ett regeringsbeslut 2005 och är tänkt att hantera frågeställningar rörande den svenska implementeringen av den tidigare nämnda artikel 8j inom mångfalds­konventionen. Detta arbete omfattar idéer och verktygsutveckling för att möjliggöra dokumentation, bibehållande och spridning av lokal och traditionell kunskap oavsett dess status inom begreppet biologiskt kulturarv.

En fråga som är lätt att glömma bort är kanske den sista delen av formuleringarna i artikel 8j att:

”främja rättvis fördelning av nyttan [vinsten] som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor”. Om samhället eftersträvar en viss form av kunskap oavsett om det handlar om natur/kulturmiljövård eller för andra ändamål, så kan en skälig ersättning till traditionsbärarna vara på sin plats. Det är ingenting som vi reflekterar över när det handlar om andra innehavare av specifika kunskaper. Detta kan vara värt att bära med sig…