Merparten av lantraserna har återfunnits hos gamla människor som misstänksamt motstått de förädlade husdjurens ensidiga fördelar, dvs. hos dem, till vilka Håkan Hallander tillägnar sin bok Svenska Lantraser: ”de mest egensinniga, envisaste, ålderdomligaste, konservativaste, mest envetet uthärdande bönder och bondkvinnor, torpare, arbetare och landsbygdsfolk av alla djurhållande kategorier”.

Anpassad till lokala förhållanden

En lantras, eller allmogeras, karaktäriseras först och främst av att den är anpassad till den lokala miljö där den i generationer har uthärdat ett ofta hårt liv hos den fattiga allmogen. Detta har resulterat i härdiga djur utan specifikt utmärkande egenskaper. Då man inte hade råd att hålla sig med olika raser för olika ändamål fick flera olika behov istället tillgodoses av en och samma ras.

Raserna har ofta uppkallats efter det landskap eller den bygd där de har återfunnits, t ex Gotlandskanin, Skånegås, Ölandshöna och Roslagsfår.

Positiv trend

Även om dagens situation varierar för de olika allmogeraserna, kan man konstatera att många av dem visar på en svagt numerärt uppåtgående trend. Man skall dock ha klart för sig att endast ett fåtal raser finns i sådant antal att de kan anses vara utom fara.

De som idag arbetar med att bevara och föröka dessa djur till livskraftiga populationer är först och främst idéellt arbetande privatpersoner. Dessutom gör ett flertal föreningar, friluftsmuséer och djurparker stora och ovärderliga insatser i detta arbete.

Brist på information

Det saknas lättillgängligt informationsmaterial vad gäller små populationers genetik och bevarande. Vi skall därför, på uppdrag av Världsnaturfonden och i samarbete med CBM, skriva en rapport där vi, förutom att ge en kort presentation av de allmogeraser som är kända idag, ska försöka belysa en del av de speciella problem som finns vid bevarandet av djurgrupper som förekommer i låg numerär. Rapporten ska också ge förslag på lämpliga molekylära metoder vid studier av dessa frågeställningar.

Många anledningar till bevarande

Varför skall då fragmenterade rester av gamla, lågproducerande raser bevaras? Är de endast en liten inavlad och oekonomisk spillra som saknar något som helst värde? Inte alls, de bör istället ses som en del av vårt kulturarv, en rest av äldre tiders djurhållning som bär vittnesbörd om dessa tiders brukningsformer och behov. De är ju dessutom, efter en lång tid av anpassning till extensiv drift och magert bete, utomordentligt väl lämpade att beta på gamla naturbetesmarker. I sin tillvanda miljö kan de vara ekonomiskt lönsamma alternativ till moderna produktionsraser, vilka där inte alls skulle ge den avkastning en modern bonde förväntar sig.

Gener till förädling

Slutligen kan det vara hos dessa gamla allmogeraser man finner de gener som i framtiden visar sig ha stor användbarhet inom den moderna husdjursaveln. Att använda allmogeraser i förädlingssyfte behöver inte stå i konflikt med en önskan att bevara dessa raser i ”oförädlad” form. Det viktigaste är dock att först säkerställa en livskraftig stam av det ursprungliga djurmaterialet. Man kan ju som bekant inte ha kvar kakan om den redan är uppäten.