I Afrika söder om Sahara växer en särskild torrskogstyp – ”miombon” – som har stor biologisk mångfald och därför utgör en värdefull tillgång för lokalbefolkningen. När antalet människor ökar minskar skogens utbredning, vilket påverkar förekomsten av användbara djur och växter.

Miombo-skog är en torrskogstyp som täcker stora arealer i Afrika. Den utbreder sig över vidsträckta områden i Angola, södra Kongo (f.d. Zaire), Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe och Moçambique. Det är den mest utbredda afrikanska vegetationstypen söder om den ekvatoriella regnskogen och en av världens viktigaste naturtyper.

Artrik natur till nytta

Eftersom stora delar av miombo-skogarna är infekterade av tsetseflugor är boskapsskötsel omöjlig, vilket gör viltrikedomen stor. Detsamma gäller den biologiska mångfalden bland träd, buskar och örter och även i hög grad fåglar, insekter och andra mindre djur. Denna torrskog är alltså en högeffektiv och mångfacetterad källa för såväl proteiner som mediciner, byggnadsmaterial och andra råvaror och därmed en ytterst värdefull naturtillgång för lokalbefolkningen.

Befolkningstillväxten är snabb i Afrika och träden trängs undan alltmer till förmån för odlingar, vägar och bebyggelse. I miombo-skogen, strax utanför Mikumi-nationalparken nära Morogoro i Tanzania, driver CBM sedan ett par år ett Sida/ SAREC-finansierat forskningsprojekt tillsammans med forskare inom växtekologi, kulturantropologi och naturgeografi. Avsikten är att undersöka vid vilken fragmenteringsgrad miombo-skogen upphör att vara en källa för olika typer av nyttigheter för de närboende människorna. Sådan kunskap är ett värdefullt redskap för fysisk naturresursplanering på lokal eller regional nivå.

Kvinnor i ett nyeldat område. I miombo-skogarna bedrivs ett traditionellt svedjebruk med en odlingscykel på mellan 15 och 30 år. På marken syns de vitaktiga askfläckarna efter branden.

Foto: Börge Pettersson

Kunskapen försvinner med skogen

Vi ser idag att byar med tillgång till intakt miombo-skog inte bara får en stor del av sitt dagliga proteinbehov tillgodosett från denna, utan också mycket lättare klarar av missväxtperioder för sina stapelgrödor genom att de har traditionell kunskap om vilka växter och djur från skogen som kan användas till nödföda.

När skogarna försvinner, försvinner inte bara resurserna utan också mycket snart den traditionella kunskapen om vilka arter som kan användas. På så sätt blir de människor som gjort sig av med skogen och minskat sin självförsörjningsgrad också mer sårbara för olika typer av naturkatastrofer. De har på ett oåterkalleligt sätt blivit beroende av den moderna sektorn och därmed också förlorat en del av sin frihet.

Traditionellt svedjebruk

Vi har börjat våra studier i byn Ihombwe med ca 800 invånare. Byborna får sin utkomst från odling av majs, durra och ris genom traditionellt svedjebruk med tre års odling omväxlande med lika lång träda. Dessutom odlas sesam som säljs för att ge kontanter. Det mesta av miombo-skogen kring byn ingår troligen i en längre odlingscykel där man låter jorden ta igen sig och vara trädbevuxen 15–30 år mellan uppodlingarna.

Som väntat är mångfalden av skogsträd långt större än vad vi är vana vid från våra breddgrader. I våra provrutor har vi registrerat 86 olika trädarter. Den art som är vanligast, Brachystegia boehmii, står för en femtedel av träden. De två vanligaste trädsläktena, Brachystegia och Combretum, utgör tillsammans ungefär hälften av alla träden.