Jag har länge undvikit politiken. Detta för att jag tänkt att det räcker att vara utbildad naturvårdsbiolog. Jag kan bidra med fakta, där och då det finns behov. Politiker får väl höra av sig till experter i de fall de själva inte vet, och är det något som berör våra ekosystem och våra arter, så förväntar jag mig att de ber om hjälp från forskarna. Oj, vad jag var naiv! Jag har lärt mig mycket det senaste året som riksdagsledamot, i mitt arbete att etablera en stark naturpolitik.

Vi har baxat oss in i en tid där materialism och konkurrens värderas högre än känslor och samarbeten. Där ekonomi och ekologi har dragits åt olika håll, fast att de egentligen är sammanflätade. Det lämnar oss i ett stort trassel och med en hård och svår knut att lösa.

De senaste 50 åren har trycket på planeten ökat, och kommit över en gräns. Vi har passerat gränsen för hur mycket planeten klarar av att ge oss, gått över planetens biokapacitet. Biokapaciteten har minskat, eftersom att det ökade trycket på nya prylar, mer prylar, mer allting, har lett till att arterna betalat priset när vi har industrialiserat naturen. Och det är ingen slump, det är politiska beslut som ligger till grund. Eller?

Ekologens kunskap och bedömningar har lyst med sin frånvaro i underlagen som har gått till politiker. Jag har frågat mig själv, hur det kommer sig att lagen inte skyddar akut hotade arter? Hur kommer det sig att vi fortfarande tjänar mer på att förstöra ekosystem, än på att bygga upp och stärka dessa? Hur vi kan lägga hela arters fortsatta möjlighet till existens, på frivillighet?

I min vilja att inkludera fler i vår demokrati, utöver människan, ställde jag upp i riksdagsvalet 2018: för att kämpa för naturens rättigheter. Döm om min förvåning när jag faktiskt kom in i riksdagen, med mandat att kämpa för våra medarter! Sedan dess har jag drivit på för att få skyddet, skötseln, satsningarna och styrmedel att utgå från ekologisk relevans, snarare än från färdigbestämda tabeller och listor. Jag har försökt att förmedla kunskap och engagemang för naturen, och presenterat ett förslag om att låta naturen få egna rättigheter. Att betrakta livet som något annat än resurser för människan.

Men ibland slås jag av hopplöshet. När rödlistan, de planetära gränserna och IPBES-rapporten kastas i papperskorgen, blir det väldigt svårt att bedriva naturpolitik. Kunskapsnivån måste höjas, frågan måste få utrymme.

2020 kommer vara ett viktigt år för den biologiska mångfalden. Konventionen för biologisk mångfald ska få ett uppdaterat ramverk, vilket ska bestämmas nästa höst i Beijing. Låt oss hoppas att det blir ett riktigt Parisavtal för naturen som hjälper frågan hamna där den hör hemma: som högsta prioritet.