Mina första besök i Sverige var som turist, när jag var barn och sedan som tonåring. Det var inte gamla klassiska städer som lockade, inte heller pittoreska småbyar, de medeltida kyrkorna, kulturarrangemang, det berömda köket, stränderna eller det fina vädret. Allt det där gick att finna på mycket närmare håll. Nej, det som lockade oss var så klart naturen. ”Naturen” får här tolkas väldigt brett; även granplanteringar kunde ingå där. Givetvis fanns också alltid förhoppningen att se en älg, men det dröjde till mitt tredje besök.

Ungefär samtidigt, under 80-talet och in på tidigt 90-tal, pågick internationella förhandlingar om det som var tänkt att bli en internationell överenskommelse om att bevara naturen. Sedan tidigare fanns det mer specifika, och så här 40-50 år senare får man väl säga mycket framgångsrika, konventioner. De handlade till exempel om våtmarker (Ramsar), handel med hotade arter (CITES) och skydd för flyttande vilda djur (CMS eller Bonnkon­ventionen) samt regionala angelägenheter såsom Bernkonventionen i Europa. Men nu var det dags för en övergripande, global natur­vårdskonvention!

Det var länge oklart om den bara skulle handla om naturskydd eller ta ett bredare grepp, men till slut enades världens länder om en bred överenskommelse som handlar om bevarande och hållbart nyttjande av det som kom att kallas biologisk mångfald, och också om att fördela nyttorna av användningen rättvist. Konventionen om biologisk mångfald (CBD) var född.

Världens länder inledde hela den omfattande konventionstexten med att påpeka att de är ”conscious of the intrinsic value of biological diversity”, det vill säga medvetna om den biologiska mångfaldens inneboende värde. Det är en viktig signal som ofta kommer bort i diskussionen om nytta och effektivitet. Men inneboende värde är lika svårhanterligt som det är viktigt. Det är dock uppenbart att natu­ren inte bara finns till för oss, och ännu mindre enbart är en produktionsresurs.

Trots ambitionerna i CBD var det svårt att få in den biologiska mångfalden, eller naturvården, på allvar i världspolitiken och -finansen. Man fortsatte att betrakta den som ett specialintresse för fågelskådare och andra artnördar.

I förhoppning att tydliggöra naturens betydelse för hela mänskligheten och vår överlevnad blev det populärt bland professionella naturvårdare och natur­vårdsbyråkrater att prata om ekosys­temtjänster, det vill säga alla de nyttor vi får från och genom naturen och som oftast är helt ”gratis” i ekonomiska kalkyler. Tanken var att om man kan sätta ett värde, och helst ett monetärt sådant, på den biologiska mångfalden så måste de som bestämmer, i många fall finansdepartementen, lyssna på det. Ett exempel är TEEB-projektet (The Economics of Ecosystems and Biodi­versity), som sjösattes av G8-gruppen år 2007. Arbetet ledde till en rad upp­märksammade rapporter där man för­sökte värdera diverse aspekter av biolo­gisk mångfald, eller ekosystemtjänster inom ett visst geografiskt område.

Naturligtvis kan man per definition inte mäta inneboende värden, men det visade sig också vara problematiskt att kvantifiera de värden som naturen och ekosystemen har för människan. Trots svårigheterna har begreppet ekosys­temtjänster och värderingsstudierna onekligen gjort ett avtryck i politiken och finansen, om än inte så överty­gande som vi kanske hade hoppats. Samtidigt har de skapat eller förstärkt en idé om att naturen finns där för oss, och att allting ska ha någon sorts funk­tion eller nytta.

Men det är inte så naturen, eller evolutionen, fungerar. De arter (och individer) som finns, finns för att de har lyckats överleva, inte för att de fyller en viss funktion bäst. Nyttofokuset kan också lätt ställa sig i vägen för andra sätt att se naturen. Man ser inte längre naturens skönhet eller står i förundran inför dess små mirakel utan funderar mest på om du är lönsam, lille vän (även om naturupplevelser kan värderas som en del av de kulturella ekosystem­tjänsterna). Därmed är det naturligtvis inte sagt att naturen inte är viktig för vår överlevnad; den är helt avgörande. Men den är mer än så.

En rik och känd natur. Det är SLU Artdatabankens vision, och det som hela vår verksamhet ska bidra till. Den svenska naturen må vara relativt artfattig, vissa artgrupper undantagna, jämförd med exempelvis tropiska län­ders, men Sverige är som land ändå rikt försett med natur. Naturen fortsätter att vara den främsta anledningen för turister att komma hit, samtidigt som allt fler svenskar har upptäckt naturen i sin närhet under corona-tiden.

Den svenska naturen är också ovan­ligt välkänd. Jag skulle tro att det bara är några andra europeiska länder, mindre till ytan och mer tättbefolkade, som har en lika bra kunskap om sin natur. Linné är ju världskänd som den som lade grunden för det system som vår artbeskrivning och vår klassificering av naturen fortfarande bygger på, och därmed finns det många arter vars typ­exemplar är beskrivet just från Sverige.

I nutid förs detta arv vidare bland annat i Svenska artprojektet, som har pågått sedan 2002 och som har lett till att 3000 arter som tidigare inte var kända från Sverige påträffats, varav mer än 1000 var helt okända för vetenska­pen. SLU Artdatabanken får årligen medel ur statsbudgeten att fördela till denna viktiga verksamhet och till­gängliggör resultaten både digitalt och i bokform. Vi har också bättre koll än flertalet andra länder på hur vår natur mår, vilket vi analyserar i bland annat rödlistor och rapportering av bevaran­destatus till EU.

Man skulle kunna tro att denna kunskap står i vägen för den förundran man kan känna inför naturen. Och visst är det så att en granplantering inte längre väcker samma entusiasm hos mig som när jag besökte Sverige som barn, och visst känner jag mer inför en okänd regnskog. Men ju mer man får veta om naturen, desto mer fascine­rande blir den. Och ju mer vi vet om naturen, desto större är chansen att vi fattar medvetna beslut och ser till att värna om naturen och i möjligaste mån respektera dess inneboende värde.