Konstnären Maria Petersson målar med diverse tricks akvarell i 25 minusgrader i mars i centrala Mongoliet. Bl.a. denna akvarell ingår i boken The rural landscapes of north east Asia.

Foto: Urban Emanuelsson

Somrarna 1961 och 1962 hyrde mina föräld­rar ett ödsligt beläget hus i Munkarpstrakten i Skånes mellanbygd. Vår närmaste granne var en gammal bonde som hade två kor. Landskapet bestod av bokskog, beteshagar och slåtterkärr. Jag och min bror hade väldigt roligt med utforskandet av faunan och floran här, delvis med hjälp av pappa. 1963 skulle huset säljas och min bror och jag hoppades att föräldrarna skulle köpa det. Men så blev det inte. Pappa förklarade för oss att landskapet höll på att förändras, betesmarkerna och de små åkrarna hade redan börjat granplanteras, om några år skulle det alls inte vara det paradis vi upplevt där. Delvis förstod vi, och några år senare vid ett besök i trakten visade det sig att han hade haft fullständigt rätt.

1967 när jag gick i sjunde klass gick jag och några kamrater med i Fältbiologerna. Här fanns inga vuxna ledare och vi upplevde många spännande exkursioner och läger. Få­gelintresset tog överhanden men samtidigt blev vi i Fältbiologerna allt mer miljökämpar. Både lokala exploateringar, nationella sådana som till exempel hotet mot Vindelälven, samt olika förgiftningslarm upptog vårt intresse.

Anläggandet av Sturups flygplats fick stor betydelse, då jag ofta hade vistats i denna trakt och njutit av vandringar i ett varierat och artrikt kulturlandskap. Grävskopornas fram­marsch blev en tydlig symbol för den totala exploateringen av ett tilltalande landskap, men samtidigt började också en insikt gro om hur viktiga betesdjuren och slåtter var för bevaran­de av artrika landskap.

Krankesjön och Vombs ängar utanför Lund var två klassiska fågellokaler som redan på 1930-talet hade dokumenterats av bland annat P-O Svanberg och Gustav Rudebeck. Foton tagna på 1930-talet avslöjade hur omfattande upptorkning och igenväxning hade förändrat landskapet sedan dess. Här blev det vadarfåglar som kom att stå i centrum. Arter som kärr­snäppa, brushane och rödspov hade försvunnit och vanligare vadare hade det också svårt.

Jag kom att utbilda mig till växtekolog och började doktorera i Lund 1977. På Växteko­logiska institutionen fanns ett intresse för kulturlandskap och en hel rad vegetationsin­riktade studier gjordes där. En dag fick jag frå­gan av Bengt Nihlgård om att ersätta honom vid en landskapsexkursion tillsammans med kulturgeografen Nils Lewan. Sedan blev det många exkursioner tillsammans där vi succe­sivt integrerade varandras kunskaper. Dessa exkursioner blev en mycket viktig del i min tvärvetenskapliga utveckling. Nu blev det inte bara den biologiska ingången som intresserade mig utan nu kom också historia och arkeologi att fånga mig. Människans historia kunde nu delvis förklaras i ekologiska termer och till och med i arttermer. Historien behövde biologin och ekologin för att bli fullt begriplig. Biolo­gin och ekologin behövde historien å andra sidan. Denna insikt gjorde att en rad forskares skrifter blev riktigt spännande för mig. Namn som Mårten Sjöbeck, Åke Campbell och Sven Dahl hjälpte mig mycket när det gällde Skånes utveckling. Viktigaste inspiration fick jag nog av den engelske forskaren Oliver Rackham som verkligen i sina böcker integrerar histori­en med biologin.

Den Skånska rekognosceringskartan från början av 1800-talet blev så för mig och flera kollegor ett fantastiskt titthål 200 år tillbaka i tiden och den var en viktig anledning till att vi skrev boken Det skånska kulturlandskapet där vi försökte formulera en skånsk historia som hade sitt fokus på landskapet och ekologin.

Akvarell från Hörjelgården, i mars 2018, där Sveriges enda hävdade kvarvarande stubbskottsäng ligger. Bilden visar en flerstammig sockel, typisk för stubbskottsängar.

Foto: Maria Petersson

Rent ekologisk forskning har jag bedrivit på många platser i världen. Ett resultat av mina till synes spretiga intressen ledde dock fram till att jag för mig formulerade att tre metoder kunde användas parallellt för att bättre för­stå äldre tiders landskap och hur människan hanterat dessa landskap. 1: Använd skrivna och muntliga källor liksom kvartärbiologiska källor som till exempel pollenanalys. 2: Testa bruk­ningsmetoder i praktiken. 3: Sök upp områden i världen där äldre markanvändningsmetoder fortfarande är i bruk och dokumentera. Kom­binera sedan resultaten och jämför.

En stor del av min ungdom kom jag att tillbringa i Torneträskområdet, där jag stude­rade fåglars relation till vegetationen, smågna­gares påverkan på vegetationen samt mänskligt tramps påverkan på vegetationen. Dessa studier var rent naturvetenskapliga och landskapet var de första åren för mig ”vildmark”. Succesivt blev det dock för mig allt tydligare att här hade vi också ett kulturlandskap, och mina studier i Torneträskområdet kom att avslutas med en artikel om människans påverkan på landskapet här, inte minst den traditionella samiska kultu­ren. Mats Sonesson kom här att inspirera mig.

Som föreståndare för CBM drev jag aktivt på för det som i bred mening kan kallas etnobiologi, och i backspegeln ser jag till min glädje att denna inriktning fortsätter inom CBM.

Något av en käpphäst det senaste årtiondet har varit för mig att myndighetsvärlden och museivärlden måtte bli bättre på att integrera kulturen och naturen i sitt arbete. Här finns mycket att vinna.

TEXT: Urban Emanuelsson professor emeritus, föreståndare för CBM 1995–2008