Göran GreiderFör tio år sedan planterade jag en bok i min trädgård. Jag hade snott en liten planta i södra Sverige. Trädet har sedan dess bara vuxit till en halvmeters höjd – på torr sandjord nära Västerdalälven lever den i en svår exiltillvaro. Har den ökat naturvärdena i min trädgård? Ja, formellt ökade artrikedomen. Samtidigt uppreser sig annat i mig och säger nej: Den där boken är tvångsförflyttad, kidnappad. Den hör inte hemma i något ekosystem på mina breddgrader. Jag är fäst vid den lilla kämpande bokplantan, men den är definitivt mer ett uttryck för människans (min) tendens att blanda sig i det som brukar kallas för naturen.
Jag har aldrig riktigt gillat uttrycket biologisk mångfald. Det låter som ett av de där många naturvårdsbyråkratiska termerna som aldrig riktigt fäster i det allmänna medvetandet: Utdöendeskuld, naturvärde, hållbarhet. Jag står inte ens ut med ordet natursyn. Uttala det, och du har redan inrättat en värld där någon (ett subjekt) står och stirrar på ett objekt (en skog, en äng, en skalbagge). I själva ordet har redan grunden för exploatering lagts. Till och med den som säger sig vilja leva ”i harmoni med naturen” utgår från naturen som något utanför sig själv och glömmer alla sina tarmbakterier. Ord som natursyn, naturvärden eller (värst av allt) ekosystemtjänster uppstiger rakt ur den antropocentrism som utgör det centrala nervsystemet i vår civilisation. Den är oftast blind för sig själv: Om orangutanger eller vitryggiga hackspettar plötsligt förvärvade samma förmåga till självreflektion som oss, skulle de i sina studier av biologisk mångfald omedelbart klassificera Homo sapiens som en extremt invasiv art, ett skadedjur som varhelst den drar fram ödelägger övrig artrikedom.
Termen ”biologisk mångfald” har en djupt artegoistisk komponent. Lusläser man FN:s konvention om biologisk mångfald är det uppenbart: ”… betydande investeringar behövs för att bevara biologisk mångfald och (det) finns förväntningar på ett brett spektrum av miljömässiga, ekonomiska och sociala fördelar av sådana investeringar.” Investeringar? Ekonomiska fördelar? Utgångspunkten är oavbrutet den antropocentriska. Det där syns i våra ryggmärgsreflexer, till exempel i det faktum att människoskapade ängar och hagar värderas så högt. Även stridbara kämpar för levande gammelskogar har ofta som ett viktigt argument för deras bevarande att de ger oss, dvs människor, upplevelser. Genom alla de bidrag jag läst i detta nummer ekar en i grunden oreflekterad antropocentrism. Men observera: Det är ingen anklagelse! Vi står alla begravda i denna antropocentrism.
Är det då motsatsen till antropocentrism som vi borde odla som ”natursyn” – alltså ekocentrism? Då blir ekosystemen det viktiga och människan en art bland andra. Men tänk den tanken till slut och den är skrämmande kuslig för all humanism: Biosfären skulle exempelvis må bättre om jordens befolkning halverades. Det finns forskare som anser att problemet med en generös flyktingpolitik är att den bidrar till att öka den rika världens ekologiska fotavtryck.
Jag tror att alla våra centrala ord och begrepp i denna tid är i rullning: natur, kultur, natursyn, människa. Antropocen, Människans tidsålder, har anlänt och vare sig vi anger startpunkten till den neolitiska omvälvningen, den industriella revolutionen, kapitalismens födelse eller till atomsprängningarna i Nevadaöknen så står det helt klart: Homo sapiens påverkar nu planeten lika mycket som uppkomsten av cyanobakterierna en gång gjorde. Och vi kan på intet sätt ens avgöra i vilken grad vi kan betrakta människans dominans som något slags naturlig del av evolutionen! Och när den teknologiska singulariteten inträffat – med nya digitala arter! – ingår det i evolutionen?
Överallt syns konflikterna mellan biologisk mångfald och produktionskrav: I skogen, i rennäringen, i vargfrågan, i alla slags markfrågor – just nu sopas mycket mångfald bort när bebyggelsen i storstäderna förtätas. Påbud uppifrån förändrar själva vår förnimmelse av det som finns i skogarna: För många är den vilda vargen idag ett sändebud från staten.
Bör alla arter och ekosystem skyddas överallt? Nej. Det är omöjligt. Med en världsbefolkning på över 11 miljarder en generation från nu går det inte. Det är den bistra sanningen. Vi kommer inte undan antropocentrismen – men: vi måste se den, vi måste med hjälp av det ekocentriska perspektivet anstränga oss att se hur vår egen artegoism är närvarande i allt vi gör och tänker för att kunna motverka och mildra den. Ta skogarna. Striden borde snarare stå kring hur stora och sammanhängande ytor som helt kan befrias från modernt skogsbruk och inte en kamp för varje tjäderspelplats överallt. Det politiska trycket bör riktas mot Sveaskog och storbolag och inte små skogsägare. Eller ta jordbruket, den andra stora boven som hotar biologisk mångfald: Vi måste tillbaka till fler sorter av alla odlingsväxter och minskad kemikalieanvändning men vi kan inte sluta odla med de störningar det alltid innebär.
Ord och begrepp är i rullning. Vi måste leva och tänka i svåra motsägelser! Och jag älskar den där lilla bokplantan.