I öknen i Arizona i USA ligger en underlig byggnad, som kallas Biosphere2. Med sina kupoler i glas och stål ser det ut som en korsning mellan en utställning av växthus, och en kuliss från Star Wars. Biosphere2 blev byggd på 1980-talet som ett försök att kopiera ett ekologiskt system- att tillverka en fungerande miniversion av ett pyttelitet stycke natur. Två miljarder kronor investerades. Växter och djur, noga utvalda, installerades. Till slut, som pricken över i:et, flyttade åtta människor in. Där skulle de leva hermetiskt tillslutna i tio år, i ett slags ekologiskt Big brother-experiment.

Det gick inte särskilt bra.

De flesta stora djur och alla pollinerande insekter dog inom kort. Därmed blev det dåligt med både kött och fröproduktion till mat. Dessutom löpte en av växterna amok och stal allt ljus från de andra. Vattenreningen fungerade dåligt. Gaserna i luft och jord kom ur balans. De åtta människorna gick ständigt hungriga, med låga energinivåer och huvudvärk. Syrenivån var så farligt låg att forskningsledningen var tvungna att bryta förutsättningarna och pumpa in extra syre.

Varför kallades experimentet Biosphere2? För att biosfär 1 är jorden, vår hemplanet. Det ställe där dessa livssystem faktiskt fungerar, där naturens ofattbart många osynliga arter är sammanflätade i ett långsiktigt dynamiskt samspel och levererar de naturnyttor som vi människor behöver för att leva. Men det förutsätter att vi inte ödelägger dessa system, såsom vi nu är på god väg att göra, genom ständigt ökande befolkningsantal och resursförbrukning per person.

Krisen för naturen är inte en fix idé som kommer ”att gå över”: Våra aktiviteter förstör naturen i en hastighet som med råge överskrider dess förmåga att reparera sig själv. Fortsatt förstörelse hotar våra liv och vår välfärd, och de fattigaste och mest sårbara kommer att drabbas först och hårdast.

Vi tänker kanske inte så mycket på det i våra moderna och urbana liv, men det är fortfarande så att naturen är själva grunden för vår existens. Miljoner av medskapelser bidrar med naturnyttor som vi är beroende av. Naturen är som en lanthandel och ett apotek, där vi hämtar rent vatten, mat, fiber, mediciner och alla slags varor som vi behöver. Naturen är också en trofast vaktmästare, som städar och återvinner, och ser till att vatten, jord och snö inte ställer till det för mycket, och för att temperaturen inte löper amok. Och naturen är ett kulturhus, en källa till inspiration och reflektion, till kunskap och upplevelser, viktiga för både fysisk och mental hälsa. Det misslyckade Biosphere2-experimentet illustrerar precis det som forskningen visar: att intakta, artrika ekosystem är mer robusta och bättre på att leverera dessa naturnyttor, jämfört med en utarmad natur. Därför måste vi få till ett snabbt skifte till en naturpositiv framtid, där vi restaurerar natur i stället för att förstöra den. Och nu är det bråttom. Rapporten Global Biodiversity Outlook, som kom för ett par år sedan, visar att världen inte har klarat av att uppfylla något av målen för biologisk mångfald som sattes i Japan för drygt tio år sedan.

Varför tvekar vi då, när vi vet att läget är kritiskt? Kanske har inte allvaret gått upp för alla. Kanske kan vi skylla på att vi saknar förpliktelser, eller på frånvaron av indikatorer som mäter framgång. Men först och främst handlar det om brist på politisk vilja.

I april, ett år försenat på grund av covid-pandemin, ska världens ledare samlas i Kunming i Kina, för att enas om ett nytt globalt ramverk för biologisk mångfald.

Förväntningarna är stora. Det nya avtalet måste bli både ambitiöst, konkret och förpliktande – för att biosfär1 ska kunna räddas.

En längre version av denna text är tidigare publicerad i Klassekampen (2/20) och på NMBU:s webbsida (år 2020). Tre av Anne Sverdrup-Thygesons böcker har hittills översatts till svenska: ”Insekternas planet”, ”Insekternas hemligheter” och ”På naturens axlar”.