Naturvården är full av osynliga gränser, ibland irrelevanta för den ekologiska verkligheten men nödvändiga för naturvårdsbyråkratin. En sådan gräns markerar när man kan sluta leta efter en art och istället klassa den som utdöd i landet. Någonstans måste gränsen dras, men alla har sin egen uppfattning om var den går. Det betyder också att alla har sin egen uppfattning om hur lång tid som kan tillåtas gå efter lokal utrotning innan det börjar bli obekvämt att återinföra arten. Man kan spåra en trend där tveksamheten ökar mot att åtgärda utrotningar ju äldre de är.
Ett aktuellt exempel är vitryggig hackspett, som står på randen till utrotning i Sverige. Det är helt okontroversiellt att uppmuntra stödinsatser för att stärka eller återupprätta populationen. Men redan om vi flyttar tillbaka utrotningen tjugo år i tiden (mellanspett) börjar man ana tveksamheter inför att återinföra arten. Utrotades den för flera sekler sedan (stortrapp, vildren) krävs det mod för att ivra för nyutsättningar, och har det gått tusentals år (visent, vildkatt) riskerar man att frysas ut från de etablerade naturvårdssamtalen.
Historiska ekosystem
Exakt var på den här tidsskalan går din smärtgräns? Frågan är relevant, därför att det finns etablerade förespråkare inte bara för nyutsättning av arter, utan för återupprättande av förhistorisk fauna. Nyligen bortgågne professorn vid University of Arizona Paul S. Martin drev linjen pleistocene rewilding, det vill säga att återskapa den nordamerikanska faunan som den såg ut från 2,5 miljoner år sedan fram till 11 000 år sedan. Detta genom att använda ersättningsarter med liknande ekologisk funktion som utdöda mammutar, kameler och sabeltandade tigrar. I kölvattnet uppstod, förutom en animerad debatt, försök med utsättningar av exotisk megafauna på privata rancher.
Även på andra håll lever idén om restaurerade historiska ekosystem, bland annat i Pleistocene Park i Sibirien, Oostvaardersplassen i Holland, och det nyligen upprättade euopeiska nätverket för megaherbivorer Rewilding Europe. Kritikerna rasar i vissa fall mot dessa Frankensteins ekosystem och menar att naturvårdens uppgift snarare är att begränsa sig till befintligt biologiskt material.
Man kan hävda att det hela bottnar i attityder. Ett tankeexperiment är att föreställa sig att älgen inte hade funnits i Sverige på ett par decennier. Vad hade attityden då varit till att återintroducera den idag? Nu är vi vana vid älg och accepterar den, men det finns en betydande tröskel innan man vänjer sig vid att ha en ny stor bekantskap i skogen.
Globalt ansvar
En annan kontroversiell idé gäller tanken om ett globalt naturvårdsansvar. Om man bortser helt från ekologiska och biohistoriska aspekter, kan det vara svårt att motivera att hela ansvaret för de sista populationerna av hotade arter ska ligga på de länder som har dem idag. Det finns ett stråk av ”naturvårdsimperialism” som går ut på att andra människor i andra länder ska bevara problematiska djurarter som vi sätter värde på, exempelvis stora däggdjur. Det är skillnad på arter och arter, menar förespråkarna, vilda saigaantiloper i Sverige kommer aldrig att bli ett invasivt problem. Vansinne, menar kritikerna.
Debatten blir lätt polariserad, men det kan vara värdefullt att våga smaka på alla synpunkter. Om inte annat är det underhållande.