Trenden är ökande andel ohållbart fiske. De senaste 50 åren har statligt subventionerat kommersiellt fiske drivit 1000 fiskbestånd till kollaps.
De fiskgrupper som drabbats hårdast av överexploatering är fiskar som flyttar mellan sötvatten och havet, bottenlevande fiskar, revlevande fiskar, och djuphavsfiskar. I sådana grupper har bestånden reducerats med mer än 90 %. Stora fiskarter som tonfisk, svärdfisk, havsabborrar och torsk är mer hotade än små arter.
Det kommersiella fisket drabbar också andra arter än målarterna, genom bifångst. Varje år fångas 90 miljoner ton fisk i världshaven. Av dem är 30 miljoner ton bifångst som slängs tillbaka. Fiske med långrev på öppet hav är i högsta grad oselektiv fångst. En långrev kan vara upp till 100 km lång, med upp till 10 000 krokar, och den hålls flytande strax under vattenytan. Havssköldpaddor, sälar, delfiner, pingviner, hajar och havsfåglar fångas som bifångst. Varje år dör 300 000 havsfåglar på krokarna.
Vad är det som driver fiskeindustrin till en verksamhet som uppenbarligen är ohållbar, och orsakar stora skador på biologisk mångfald i haven? En lång rad indirekta hot ligger bakom, i botten finns människans befolkningstillväxt och behovet att försörja alla människor med protein. Till det kommer en dåligt reglerad ekonomisk marknad, politisk oförmåga och en snabb teknikutveckling.
Under 150 år har fisket genomgått stora tekniska förändringar. Det når nu större havsområden, djupare ned i havet, med högre intensitet, högre teknologi, och den fångade fisken har blivit en global handelsvara tack vare frysteknik och billiga transporter.
År 2014 fångades 93,4 miljoner ton fisk i haven. Fångsten av fisk i haven nådde sin topp runt 1995, och har sedan sjunkit med 9 %. Samtidigt har fångstansträngningen ökat. Normalt sjunker fångstansträngningar när utbytet minskar, vilket gör att exploatering inte leder till utdöende. Så är det inte med fisket. När handelsvaran blir sällsynt stiger värdet, och håller efterfrågan uppe. En enda stor tonfisk kan vara värd mer än 100 000 dollar, en sällsynt sjögurka mer än 400 dollar/kg, och hajfenor mer än 100 dollar/kg.
En stor del av fiskbestånden finns på internationellt vatten, som i princip inte ägs av någon stat. Gemensamma resurser som nyttjas av flera parter är notoriskt svåra att sköta på ett hållbart sätt. Om en stat minskar sitt uttag för att rädda fiskbeståndet, kommer andra stater att fiska mer. Ingen tar ansvar för hållbarhet. FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) har en uppförandekod för hållbart fiske. I en studie av efterlevnaden bland de 53 länder som står för 95 % av fångsten, fick inget land gott betyg. Över 60 % av länderna underkändes helt. De länder som var bäst klarade av att leva upp till 60 % av kraven. Det ekonomiska systemet tycks tillåta fiskeindustrin att utnyttja resurser utan att betala för kostnaderna för ekosystemen.
Redan 1989 uppskattade FAO att kostnaden för att driva världens fiskeflotta uppgick till 92 miljarder dollar per år, medan intäkten från fisket var 70 miljarder dollar. Mellanskillnaden utgjordes av statliga bidrag. Detta förfarande fortgår även nu. Varför gör politiker så? Därför att de inte kan erbjuda tusentals anställda i fiskebranschen alternativa jobb. Världens fiskeflotta är nu dubbel så stor som vad fiskbestånden kan sysselsätta, om fisket ska vara hållbart. Två stora indirekta hot är alltså subventioner till fiskeindustrin, och en politisk oförmåga att reducera fiskeflottan.
Samtidigt som det marina fisket stagnerar ökar produktionen i akvakultur, det vill säga odlad fisk, starkt. Akvakulturen är dock beroende av marina fångster, eftersom den farmade fisken ofta matas med vildfångade fiskar. Det behövs 20 kg vildfångad fisk för att producera 1 kg farmad tonfisk. Det innebär att en allt större andel av den marina fiskfångsten används till att odla fisk.