Våren 2014 kontaktades Örebro kommun av logistikföretaget Elek­troskandia med anled­ning av att det behövde ny mark för ett modernt centrallager. Det gamla hade blivit föråldrat och ansågs inte längre möta dagens och morgondagens behov av lagring och distribution ”just-in-time”. Företa­get, som ingår i den multinationella koncernen Sonepar, har ett brett utbud av produkter inom områden som el-materiel, data och tele, automation, värme och ventilation. Dess detaljerade tidsplan angav att ett nytt lager skulle stå färdigt inom två år. Byggprocessen beskrevs i detalj, från röjning av vegeta­tion till byggande av infrastruktur och leverans av byggmateriel. Investeringen beräknades till 600 miljoner kr och skulle innebära anställning för cirka 300 personer. Kommunen föreslog ett markområde sydväst om staden men på grund av ett missförstånd hade ett annat företag redan får löfte om detta område. Plötsligt stod Elektroskandia utan alternativ. För att inte förlora företaget till annan ort kallade kom­munen till ett krismöte. Där erbjöds företaget ett markområde på cirka 33 hektar i norra delen av staden mel­lan motorvägen E18/E20 i norr och Natura 2000-området och kommunala naturreservatet Oset-Rynningeviken i söder. Gällande översiktsplan pekade också ut det föreslagna markområdet som lämpligt för industrietableringar. Företaget godtog förslaget, men det skulle sedan visa sig att exploatering­en av denna mark inte var helt enkel på grund av det angränsande Natura 2000-området.

Planeringsprocessen

Försommaren 2014 påbörjade kom­munen en detaljplan för ett centrallager som beräknades bli femtusen kvadrat­meter stort och upp till 30 meter högt. Plats skulle ges för trafikarbete om cirka 120 lastbilar per dygn. I augusti kontaktade kommunen Länsstyrelsen i Örebro län eftersom området hade fle­ra biotoper som är skyddade enligt lag, exempelvis diken och åkerholmar samt möjliga fornlämningar. Länsstyrelsen gav kommunen dispens för borttagande av nämnda biotoper och en utgrävning visade inga värdefulla fornlämningar. Däremot lyfte Länsstyrelsen frågan om risk för betydande negativ påverkan på Natura 2000-området och besluta­de att detaljplanen krävde en Natura 2000-tillståndsprövning.

Beslutet

I juni 2015 tog Länsstyrelsen ett beslut med 13 villkor för att detaljplanen skulle kunna genomföras fullt ut. Bland villkoren angavs krav på en skyddsvall mellan exploateringsytan och Natura 2000-området, en uppsamlingsdamm för dagvatten samt att ett område öster om naturreservatet skulle avsättas som kompensation för habitat som skulle gå förlorade. Under processens gång hade Länsstyrelsen pekat på kompensation som sannolik förutsättning för att detaljplanen skulle kunna vinna laga kraft. Flera fågelarter som häckade i Natura 2000-området nyttjade exploateringsområdet för födosök och var beroende av området för sin reproduktion. Vid exploatering fanns risk för negativ påverkan på dessa arter. Därför arbetade Länsstyrelsen metodiskt med att övertyga kommunen om vikten att avsätta ett markområde i närheten som kompensation. I november 2015 beslutade kommunen att avsätta 66 hektar av egen mark som kompensation vilket motsvarade dubbla den area som skulle exploateras. Efter överklagandeprocess antog kommunen detaljplanen i juni. Ornitologiska klubben hade då dragit tillbaka en överklagan med hänvisning till att kommunen tillfört ett kompensationsområde och planen vann laga kraft i september 2015. Inga andra intressenter hade överklagat.

Alla nöjda?

Det färdiga varulagret.

Foto: Ulf G. Sandström

Med förutseende markinköp kunde kommu­nen kompensera för de habitat som gick förlo­rade när företagets önskemål kunde tillgodoses. En närmare granskning av planeringsprocessen visar en tät kommunikation mellan Örebros politiska ledning och planeringskontor, företa­gets representanter och länsstyrelsens operativa medarbetare. Genom engagemang, kreativitet och lyhördhet från ekologiskt kunniga nyckel­aktörer på Länsstyrelsen och i kommunen för­handlades den kompensatoriska lösning fram som räddade kvar företaget i kommunen till synes utan att äventyra den biologiska mångfald som ett kombinerat naturreservat och Natura 2000-område var avsett att främja. I linje med en ofta citerad planeringsforskare (John Fores­ter) gällde det för handläggarna att kombinera olika förmågor: att sammanföra nyckelaktörer och få dem att kommunicera konstruktivt samtidigt som regelverket följdes. För stadens invånare och besökare innebar lösningen en utvidgning av ett redan populärt utflyktsmål och därmed förknippade ekosystemtjänster.

Exploateringsomådet före exploateringen.

Foto: Ulf G. Sandström

I ett bredare samhällsvetenskapligt perspektiv är fallet en illustration till hur samhällsplanering sker i en kontext av starka aktörer. Länsstyrel­sens handläggare fungerade här som spindel i nätet när det gällde att tolka och tillämpa de regelverk som EU slagit fast för Natura 2000 och av svensk miljö- och bygglagstiftning. Inte att förglömma fanns dessutom i bakgrunden en tung aktör i ”osynlig”, strukturell maktpo­sition, nämligen det multinationella Sonepar, väl medveten om Elektroskandias betydelse för kommunens profil och framtida utveckling.

För att inte sprida illusioner påminner vi till sist om att det beskrivna fallet inte bara symboliserar en lyckad romans mellan ett stort, multinationellt företag och kompensatorisk planering för stadsnära biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Vi måste också påminna om företagets roll som strategisk nod i den acce­lererande transportekonomi som bidrar till ständigt ökande utsläpp av koldioxid i atmosfären. Fallet illustrerar därmed på ett nästan övertydligt sätt den spänning som finns mellan en fortsatt högt prioriterad tillväxtekonomi och samtidiga krav på en fossilfri framtid där också art- och habitatförlust reduceras till en hållbar nivå.