Krönika

En morgon i juli, mitt i perioden av den historiska sommarvärmen vi hade i Sverige i år, steg jag ut ur en liten stuga och såg ut över det härjedalska slättlandet som badade i vänligt solljus, med en majestätisk fjällsida bakom mig. Där och då tänkte jag att det var den bästa dagen på jobbet jag någonsin haft.  Man skulle kunna säga att min upptäcktsresa i den biologiska mångfalden startade där vid Sånfjällets fot. På en för mig ganska ovanlig tjänsteresa, där vi reste runt till olika fäbodar och lantbrukare i Härjedalen, fick jag närkontakt med människor och verksamheter som berör det artonde målet i Aichi-strategin för biologisk mångfald i CBD:s strategiska plan sedan 2011. Den som talar om den traditionella kunskapen hos ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen, traditionella sedvänjor och dess relevans för bevarande av hållbart nyttjande av biologisk mångfald.

På resan möttes människor som arbetar med fäbodverksamhet från olika håll: brukare, myndighetspersoner och forskare. För mig blev det ett konkret exempel på vad forskning om biologisk mångfald kan vara. Men det kan också vara så mycket annat. Det finns på CBM och runt om i landet ett stort kunskapsbygge inom det här området, men också intresse, driv, vilja och, vågar jag påstå, jävlaranamma, för att också föra fram den kunskap som finns och peka på vad mer vi behöver ta reda på. Allt med syftet att, som miljöpolitikens generationsmål beskriver, vi ska kunna lämna över ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta.

Centrum för biologisk mångfald håller på att genomgå en förändring och nyorientering. En av de spännande processerna är att låta forskningen bredda sin ansats, för att nå praktiskt användbara resultat av hög vetenskaplig kvalitet. Som Torbjörn Ebenhard och Tuija Hilding-Rydevik vid CBM skriver i antologin ”Generationsmålet. Tankar om miljöpolitik och samhällsomställning”:

”Kunskap som kan bidra till samhällsomställning måste spänna över akademiens hela bredd, men också inkludera aktörer utanför akademien.” De skriver vidare: ”Transdisciplinär forskning behövs. Forskning som i sin kunskapsproduktion inkluderar olika vetenskapliga discipliner och även aktörer utanför akademien.”

Som relativt ny student skrev jag en uppsats om begreppet ”De två kulturerna”, myntat på 1960-talet av Charles Percy Snow. Han beskrev hur den naturvetenskapliga revolutionen hade skapat en klyfta mellan det intellektuella samhällets två huvudgrenar, humanvetenskap och naturvetenskap, och om bristen på kommunikation och förståelse mellan dessa. Det väckte  både ett intresse för problemet med de två kulturernas oförmåga att mötas, men också insikten om vikten av att överbrygga motsättningarna. Ett tankefrö som i CBM:s verksamhet har fått en näringsrik mylla. Jag tror att brobyggandet till stor del stavas kommunikation. Både i processen att skapa kunskap tillsammans, med styrka från olika vetenskapliga traditioner, men också i arbetet med att tillgängliggöra kunskapen för de som behöver och vill ta del av den. Här vill Biodiverse fortsätta vara en av kanalerna där denna kommunikation kan ske. Jag ser fram emot att fortsätta upptäcktsresan och hoppas att ni läsare vill vara med.