Regeringens instruktion att Naturvårdsverket ska sätta gynnsam referensareal för skogliga livsmiljöer lika med arean före EU-inträdet har också direkt bäring på tillämpningen av naturrestaureringsförordningen, eftersom referensarealerna sätter ribban för hur mycket Sverige behöver restaurera.
EU-förordningen definierar gynnsam referensareal i en lång sats som börjar med ”den totala arealen av en livsmiljötyp i en viss biogeografisk eller marin region på nationell nivå som anses vara det minimum som krävs för att säkerställa långsiktig livskraft hos livsmiljötypen och dess typiska arter eller typiska artsammansättning…”. Det finns inget i denna definition som tillåter att man godtyckligt sätter en gynnsam referensareal för skogliga livsmiljötyper utgående från vad som fanns ett givet årtal, utan någon analys av vad som faktiskt säkerställer långsiktig livskraft.
Regeringens uppdrag till Naturvårdsverket att revidera vägledningarna för skogliga livsmiljötyper i livsmiljödirektivet kommer också att påverka genomförandet av förordningen. Detta handlar om hur dessa livsmiljöer definieras, och hur de rent konkret känns igen ute i fält. Regeringen vill att Sveriges definition inte ska leda till en tillämpning som går utöver miniminivån i förordningen. Frågan om hur en livsmiljö definieras är dock en vetenskaplig fråga, inte något som kan manipuleras för att rättfärdiga en låg ambitionsnivå. •
Torbjörn Ebenhard
forskningsledare, CBM
Läs även: