Artikeln ”De lånade Lilla Attsjön av naturen i hundra år” beskrev hur markägarna återskapade sjön som helt torrlades på 1920-talet. När det gäller historiken för Lil­la Attsjön kan man på kartor från storskiftet 1783 respektive 1787 och laga skiftet 1833 och 1834 se ”Lilla Attsiö” respektive ”Lilla Attsjö” på kartorna som sjö. En karta, sannolikt upprättad 1845 eller 1846, visar ägofördelning av ”…. den till höbergning aftappade Attsjö Sjö Uti Furuby Socken, Konga Härad och Kronobergs län afmätt och fördelad 1845”. Detta innebär alltså att sjön torrlades någon gång mellan 1834 och 1845. Fram till 1913 brukades den tappade sjön som madslåtter, vilken gav byns bönder ett välkommet årligt tillskott av drygt 40 ton starrhö! Detta står att läsa i Sune Jonssons bok Minnesbok över den svenske bonden. Sjösänkningen var dock inte tillräcklig för att man skulle kunna odla på sjön. Därför pratade man i början 1900-talet om ytterligare en sänkning och en plan togs fram 1908 och en ansökan inlämnades till myndigheterna. Fyra år senare fick projektet ett statligt lån på 16 300 kr för genomförande. Odlingsmar­ken skulle vara klar 1920 men man fick uppskov och slutbesiktning gjordes 1925.

När marken successivt sjönk ihop och det blev svårare att bruka sjön, började man fundera på att återskapa den. Sune Jonsson skriver att en grupp markägare på 1960-talet fick i uppgift av byastämman att undersöka möjligheterna. Sammankal­lande blev Allan Karlsson. Man gjorde en del försök med att höja vattennivån men lyckades inte. Men det gjorde Allans son Stefan Karlsson tillsammans med sina grannar när de återskapade Lilla Attsjön – femtio år senare!

Markägarna i Attsjö fick ett statligt lån på motsvarande närmare 300 000 kronor i dagens penningvärde för att torrlägga Lilla Attsjön. Och hundra år senare fick man 4,3 miljoner kronor i bidrag för att fylla på vatten och återskapa sjön. Det svenska samhällets syn på våtmarker har dramatiskt förändrats.

Vi har ju under lång tid försökt att bli av med vattnet. Det tog rejäl fart på 1800- talet då Sveriges befolkning fördubbla­des och därmed större efterfrågan på jordbruksprodukter. Till detta kom några år med missväxt på 1860-talet. Våtmar­ker och mossar dikades ut, många sjöar sänktes och grunda sjöar torrlades. Allt för att vinna mer odlingsmark – det som kom att kallas ”jordhunger”. Under 1900-talet dikades det också i skogen för att öka tillväxten. Det svenska landskapet har dränerats, vilket man kan föreställa sig då man får veta att det finns närmare 100 000 mil diken (av olika slag) i landet. Faktiskt betydligt mer diken än naturliga vatten­drag, vilka är runt 60 000 mil. Dräneringen gjordes mestadels gott syfte och med enorm arbetsinsats. Det var rätt åtgärder i rätt tid, vilket förtjänar stor respekt idag.

Men idag inser vi att dräneringen också lett till oönskade bieffekter, som förlust av biologisk mångfald och ekosystemtjäns­ter som vattenrening, och minskning av vattenhållande förmåga, vilket kan leda till översvämningar. Samhällets intentioner idag är att återskapa våtmarker i såväl skogs- som odlingslandskapet. I skogen finns en gigantisk potential – 300 000 till 400 000 hektar skogsmark har dikats utan förbättrad skogsproduktion. Dessa diken skulle kunna läggas igen och våtmarker återskapas, utan att det påverkar skogs­produktionen.