Vattenskyddet sker inte i tillräcklig samverkan mellan myndigheter. Idag förbjuds rutinmässigt djurbete i anslutning till dricksvattentäkter av rädsla för att djuren ska förorena täkten. Därmed förstörs de naturvärden som betesdjuren skapar, ibland på ovetenskapliga grunder. Det senast tillagda miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv står uppenbarligen i strid med vattendirektivet. Det är viktigt att debattera detta nu, då det finns belägg för att kommunala vattenskyddsföreskrifter stöder sig på en felaktig bild av dricksvattnets smittkällor.
Strandbete tas bort i onödan
Problemet är tvärsektoriellt; vattenskydd och biologisk mångfald handläggs inte i samma rum. Jordbruksverket säger, som jag uppfattat det, att detta inte är ett problem, eftersom ”det har länsstyrelserna sagt”. Det mer sanna beskedet från länsstyrelserna skulle nog ha varit ”detta är inget problem för det syns inte, våra respektive tjänstemän sitter på olika avdelningar och cheferna pratar inte med varandra”, och det gäller sannolikt även sektorsmyndigheterna.
Kanske har Jordbruksverket rätt i att det inte är något problem, men kanske gäller det enorma naturvärden. Ingen vet exakt hur många hektar betesmark som just nu växer igen längs åar och vattendrag – miljöer som nästa år blivit några arter fattigare. Det är ställt utom allt tvivel att strandbeten i anslutning till ytvattentäkter, regelmässigt tas ur systemet när kommunala tjänstemän vill göra sin plikt under vattendirektivet. Varje sådan betesmark som plockas bort i onödan på vaga grunder är ett nederlag för det arbete som görs av markförvaltare och naturvårdande myndigheter.
Brister i reningsverk
Naturligtvis kan det också finnas fog för begränsningar av betet, eftersom påverkan från djuren ibland hotar en viktig täkt. Gödsel är mycket riktigt en väldefinierad källa till smitta av exempelvis zoonoser. Men det är kanske lättare för kommunala miljöförvaltningar att begränsa lantbrukarens verksamhet och djurens nyttoproduktion än att reglera sina kollegors ansvarsområden som dagvatten eller avlopp. En av de större riskerna för vattentäkten är nämligen underdimensionerade avloppsreningsverk som bräddar och förorenar vattnet nedströms. Flera studier påtalar de svenska avloppsreningsverkens bristande kapacitet och säkerhet, inte minst gällande bräddning vid extrem nederbörd. Aktuell forskning visar att det finns ett klart samband mellan höjda vattenflöden, bräddning och smittoämnen i vatten. Kanske uppfattas betesmarkerna som mindre värda och därför enklare att begränsa.
Svag legitimitet i beslut
Hotet mot våra naturbeten finns i flera avrinningsområden. Längs Göta Älv planeras förbud mot strandbete – kanske med rätta, troligtvis inte! Osäkerheter om smittkällor och spridningsvägar till vatten ger osäkra beslutsunderlag. Argumenten och besluten måste vara så tydliga att samhället, markägare och vi som värnar om att stärka den biologiska mångfaldens förutsättningar kan känna förtroende för kommunala beslut att begränsa betesdjurens naturvårdsnytta.
Inför den närmaste framtiden ligger ett tungt ansvar på beslutsfattare som skall genomdriva vattendirektivets ambitioner. Kommunerna har nu två år på sig att införliva vattendirektivet i det lokala arbetet, och vattenmyndigheterna manar på för att se till att skyddsarbetet fortskrider. Många kommunala chefer vill kanske visa den politiska ledningen resultat, och en pressad tjänstemannagrupp på kommunal nivå vill vara effektiv. Vad händer om kommunerna får panik och skyddsarbetet fortskrider utan kritiska blickar som försvarar betesmarkerna, som studerar källfördelningsmodeller och i synnerhet uppmärksammar värdena på de få strandbetesarealer som fortfarande finns kvar? Vem har ansvaret för att följa upp de marker som tagits bort? Landsbygden och landskapets värden ligger ju inte minst i dess biologiska mångfald. Om strandängarna skall växa igen på grund av att frågorna är för komplexa för myndigheter att hantera lever vi i ett svagt samhälle.
Vi behöver en övergripande bild av konflikter eller anspråk i landskapet med bäring på vattentäkter, men ingen tycks känna det samla(n)de ansvaret. Vem vågar måla bilden? Det borde kanske vara Vattenmyndigheterna, men vem samordnar dem? Samhället ger idag otydliga besked om landskapets framtid genom motstridiga styrmedel och otydliga bilder. Stödet till betesmarkerna, som alltså hotas av vattendirektivets tillämpning och olämplig gödsling eller bräddning av avloppsreningsverk, är bara exempel. När verksamhetsutövare inte förstår budskapet eller då argumentationen är svag blir det gärna konflikter, och skyddsarbetet tar tid. Oavsett källa och risker uppkommer målkonflikter, och verktygen för att nå olika samhällsmål kan inte tillåtas vara kontraproduktiva.
Samla ihop kunskapen
Kunskapsbrist om smittkällor och deras påverkan på vatten är alltså påtaglig. Osäker kunskap skapar restriktioner med vaga formuleringar. Målkonflikterna mellan olika verksamheter och miljömål är inte belysta. Man kan hoppas att de fem Vattenmyndigheterna idag har en central roll och lösning på ovanstående problem, och att de samordnar sitt arbete i denna fråga så att markförvaltare inte behandlas olika om de har samma förutsättningar.
Mer resurser måste skjutas till för att få fram en bra bild av riskerna och resurserna. Den sammanvägda påverkan på vattenmiljöerna och det beskrivna samhällsintresset ger underlag för kostnads- och nyttoanalyser som vägleder hur man skall prioritera i de enskilda fallen. Men först då ekosystemtjänster och biodiversitet klätts i ekonomiska termer kan olika begränsande åtgärder föreslås och ansvar fördelas. Samhället bör därför först se till att relevant kunskap samlas in och görs tillgänglig. Den stora spridningen av karteringar och annan statistik på olika myndigheter och på olika nivåer begränsar möjligheten att planera och åtgärda klokt. Med ett samlat grepp om den kunskap som finns, och nya medel för att fylla igen stora befintliga kunskapsluckor, kan vi gemensamt komma framåt i frågorna och göra det bättre för alla. Biologisk mångfald kan finnas sida vid sida med rent och hygieniskt dricksvatten!