Floraväktarna är ett nätverk av naturintresserade personer som bevakar och förbättrar kunskapen om våra hotade växter. Kunskapen används för att göra åtgärder och skydda växtplatserna. Floraväktarnas uppgifter är viktiga vid bedömningen av vilka kärlväxter som ska vara rödlistade i Sverige. Svenska Botaniska Föreningen ansvarar för samordningen på nationell nivå. De regionala botaniska föreningarna sköter koordineringen ute i länen. De flesta hotade kärlväxterna på rödlistan övervakas av floraväktarna, men också en del arter som är bedömda som nära hotade. Alla som är naturintresserade kan bli floraväktare och hjälpa till i arbetet med att bevara vår biologiska mångfald. Många av arterna är välkända och lätta att identifiera och kan övervakas av alla intresserade men en del arter är svårare att identifiera och kräver mer erfarna botanister.
Floraväktaren följer sina växters utveckling på en eller flera lokaler under åren genom återkommande besök vid lämpliga tidpunkter. Förutom antalet plantor och hur många som blommar beskrivs också förändringar av växtplatsen och eventuella hot. Floraväktarna rapporterar resultaten i Artportalen så att länsstyrelser och andra myndigheter får kännedom om situationen. För många av våra hotade kärlväxter kommer merparten av artportalens uppgifter från floraväktarna.
Många av de växter som övervakas i floraväkteriet finns i skogslandskapet och minskar främst på grund av skogsbruk men också på grund av andra långsiktiga förändringar i markanvändningen. Exempel på skogsväxter som övervakas regelbundet är till exempel röd skogslilja, cypresslummer, ryl, och stor låsbräken. För de skogslevande växter som omfattas av sk Åtgärdsprogram ingår ofta floraväkteri som en övervakningsmetod.
Svenska Botaniska Föreningen har utsett knärot till Årets växt 2011. Du kan öka vår kunskap om knärot genom att leta efter den i dina hemtrakter och rapportera in dina fynd på Artportalen (www.artportalen.se). Anteckna var den växer och hur många plantor du hittar.
Foto: Margareta Edqvist
Mosippa Pulsatilla vernalis tillhör en stor grupp av kärlväxter och marksvampar som minskat pga skogsbruket. I ett mer naturligt skogslandskap med återkommande bränder och andra störningar skapades mera varierade skogsbestånd. I dagens täta likåldriga skogsbestånd tynar mosippan och många andra arter bort i mörka skogar med blåbärsris och tät ljung. Mosippan är beroende av markstörningar som ger blottor i vegetationstäcket för att kunna gro. Linné bär under sin Dalaresa 1734 vittnesbörd om brandens betydelse ”Allestädes i den brända skogen växte den rara Pulsatilla apiifolio i otrolig myckenhet, att ingen ört fanns så mycket som hon”.
Förekomsterna av mosippa är väl kända av allmänheten och växer numera mest i tallskogar på rullstensåsar och sandfält samt på andra hedartade marker. I artportalen finns idag nästan 4 000 uppgifter på mosippa och på många av lokalerna har övervakning skett regelbundet sedan 1980-talet.
Har du under lingon- eller blåbärsplockning hittat en liten vitblommig orkidé? Då har du troligen mött knäroten Goodyera repens. Den är kräsen i sitt val av växtplatser och det ska helst vara äldre, gran- eller tallskog. Med dagens intensiva skogsbruk har de möjliga växtplatserna för knärot minskat så kraftigt att den hamnat på rödlistan.