Havtorn (Hippophaë rhamnoides) påträffas framför allt i kusttrakterna, vanligen på grusiga och sandiga havsstränder precis ovanför vågornas räckvidd. På vissa platser, exempelvis i Roslagen, finns den i stora mängder.

Mode på 30-talet

Buskarna fick länge stå i fred för människor och djur. Hösten 1932 började emellertid torggummor i Uppsala och Stockholm att sälja kvistar av havtorn som prydnad. Dessa blev omedelbart mycket populära som dekorationer i skyltfönsterna och i hemmen. Det var sannolikt funktionalismens genombrott i Sverige som hade förändrat synen på prydnadsväxterna. Strama kaktusar ersatte yviga palmer och ormbunkar. Havtornkvistarna passade in i detta mönster och efterfrågan växte. De följande åren såldes stora mängder om höstarna på torgen och det uppges att kvistar kördes lastbilsvis från Roslagen ner till Uppsala och Stockholm.

Fredrik Sundstedt skriver 1934 att under senaste tiden har ”… kvistar av havtorn blivit uppmärksammade och moderna som rumsprydnader. Man ser sådana i stora mängder, till fara för växtens utrotning, salubjudna på Stockholms och andra städers torg. På vintern, när bladen äro borta, försilvras hela kvisten”. År 1934 såldes de för mellan 25 öre och 3 kr per kvist, beroende på storlek. Avverkningarna skedde framför allt i Gästrikland och norra Uppland.

En liknande popularitet som prydnader hade kvistarna i Danmark. Med bären i behåll användes de som bordsdekoration och i golvvaser.

Från östra Møn kördes stora mängder kvistar för gatu- och butiksförsäljning i huvudstaden.

Finns på Fyris torg

Modet med havtornskvistarna tynade snart bort och efterfrågan upphörde. Nu har emellertid havtorn på nytt dykt upp, blÊa på Fyris torg i Uppsala, i form av saft och sylt. Där hålls varje lördag en liten torghandel med nästan enbart lokala produkter: hembakat bröd, grönsaker och frukter från de egna odlingslotterna, samt skogens bär och ätliga svamparter. Vilda och odlade blommor finns här allt efter säsong: blåsippor, gullvivor, liljekonvaljer, prästkragar, astrar mm. I december säljs fönsterlav, mistlar (Viscum album) och kvistar av järnek (Ilex aquifolium). Här kan man till och med ibland hitta spisborstar av björnmossa (Polytrichum commune) och kvastar av kråkris (Empetrum nigrum). Fyris torg är ett måste för den etnobotaniskt intresserade uppsalabon.

Lyser i mörkret

På torget återfinns en försäljare som säljer burkar och flaskor med egenhändigt tillverkad sylt och saft. Förutom rabarber- och krusbärssaft hittar man bland utbudet också små flaskor med ett knallgult innehåll som lyser upp i höstmörkret – havtornssaft. Den är ganska dyr, hösten 1997 kostade de små flaskorna 50 kr styck. Även havtornsmarmelad finns sedan några år till salu inför julen.

Svårplockade bär

Man har kunnat köpa havtornssaft i Sverige under de senaste åren men det rör sig ofta om bär från odlade buskar. Det pågår en omfattande försöksodling på skilda håll i Sverige.

Mannen på Fyris torg säljer däremot saft från vildväxande havtornsbuskar som skördas ute vid kusten. Han säger att han själv har kommit på att man kan skörda bären från de vilda buskarna Det är, som alla vet som känner till havtornsbusken närmare, ingen enkel uppgift. Numera har mannen även börjat odla havtorn i sin trädgård.

Havtorn odlas numera i flera försöksodlingar i blÊa Sverige. Här är dock ett vilt växande exemplar.

Foto: Roger Svensson

Användning av havtornsbär

Söker man i äldre floror, framgår det att havtornens bär länge varit kända som livsmedel i Östersjöregionen.

Den danske etnobotanisten Vagn J. Brøndegaard uppger att man på några ställen i nordvästra Jylland kokat gröt av bären. Det finns också uppgifter om att barnen åt stora mängder bär med mjölk och sirap. Efter att ha blivit frostnupna smakar bären som aprikos, uppges det, och de kan kokas till saft, sylt mm.

År 1683 förbjöds ödeläggelse av havtornssnår på Jyllands västkust eftersom dess rötter förhindrar sandflykt. Uppgifter från 1600-talets Lønne socken visar att dess invånare hämtade merparten av sitt bränsle från buskage med havtorn och därmed bidrog till sandflykten. Havtorns betydelse som sandbindare framhålls för övrigt även i moderna översikter i ekonomisk botanik.

Räfspinnar och askar

I Norge användes, enligt den danske botanisten Carl Gottlob Rafn, ett avkok på bladen och blommorna som blodrensande medel. De etnobotaniska uppgifter som insamlats i Norge under 1900-talet ger emellertid inga sådana uppgifter. Där sägs enbart att den sega och hårda veden ibland kan användas till räfspinnar, vilket tycks ha skett på sina håll i Trøndelag. På norska kallas den för övrigt vanligen tindved. Anders Jahan Retzius vet berätta att invånarna i Krain gör små askar av veden, och på andra håll tillverkas även vävskedar och räfspinnar.

Havtorn tycks enligt äldre källor även ha använts i Österbotten. I de finländska kustbygderna kan man än idag köpa bären på salutorgen.

Från Sibiriens folk och Rysslands ”tatarer” uppges att av bären gjordes en sylt som åts med mjölk och ost.

Havtorn som medicin

Folkmedicinsk användning av havtorn är i det närmaste okänd i det nordiska traditionsmaterialet. Från andra håll uppges dock att ett avkok på bären sägs vara användbart mot utslag på huden. Phytocemeco Database uppger att den ordinerades mot magont, utslag, lungsjukdomar, tumörer, diarré, skörbjugg samt som blodstillande medel.

På sina håll har havtornet betraktats som giftig. Rosseau uppger att en person som såg honom förtära bären ”…though believing them to be poisonous, had too much respect for the great man to caution him against the supposed danger”.

Användningen av havtorn uppmuntras inom modern komplementärmedicin och den ingår i åtskilliga preparat på marknaden. Bären framhålls också som rika C-vitaminkällor.

Inga gamla svenska recept

Örjan Armfelt Hansell, som har undersökt användandet av bär i svensk hushållning förr och nu, konstaterar att havtornsbären knappast alls kommit till användning tidigare – i gamla kokböcker finns inga recept – men att det numera finns många som gör sig omaket att plocka dem. Genom upprop i dagspress har han kommit i kontakt med en bred ”prohavtornsopinion” och han återger deras beskrivningar av hur man går tillväga för att plocka bären, framställa saft, kräm, soppa, gelé eller tom vin.

Under de senaste åren har havtorn blivit mycket populära i Finland och havtornsparfait tillhör standardutbudet på bättre restaurangers dessertmenyer. Även i Sverige kan man sedan 1980-talet träffa på denna delikatess.

Havtorn utan taggar

Sedan 1986 bedrivs försöksverksamhet med havtorn vid SLU:s försöksstation Balsgård i Skåne. Våren 1997 planterades dessutom 3Ê000 sticklingar från Archangelsk vid försöksgården i norrbottniska Öjebyn med förhoppning att den skulle kunna bli en framtida odlingsväxt i Norrland.

Det sker också en omfattande havtornsodling i norra Finland. Plantorna härstammar från Ryssland där odling tycks ha pågått länge och flera namngivna sorter finns att köpa.

Finländska plantskolor har börjat lansera tagglösa havtornsplantor av ryskt ursprung på den svenska marknaden. Man har särskilt riktat in sig på Norrland där det finns flera återförsäljare. Havtornsodling håller nu på att sprida sig även till Kanada.

Tidigt havtornsexperiment

På 1700-talet gjorde Pehr Kalm omfattande etnobotaniska dokumentationer i linneansk anda ute i bygderna. Han ägnade sig även gärna åt tillämpad ekonomisk botanik och samlade en sommar på 1740-talet i Grisslehamn ute i Roslagen in bär för att ”… försöka om deraf kunde prässas vin, eller någon annan behagelig dryck, eller åtminstone ättika, hälst som desse bär hafva en kylande och vederquickande smak, fast något syrlig”.

Kalm lyckades inte fullfölja experimentet: ”Hvad den utprässade saften angick, så jäste den, och artade sig mycket väl, så at jag började få stora tankar der om; men då jag som bäst fägnade mig häraf, råkade Trädgårdsmästaren af förseende at slå sönder kärillet, deruti denna saften uti Källaren förvarades, och giorde all min glädje och hopp til intet”.

Helt resultatlöst blev dock inte experimentet. Kalm observerade att den linneduk genom vilken han pressat saften färgades gul och att det var omöjligt att tvätta bort färgen. Han hade hittat en ny färgväxt som han rekommenderade till färgindustrin.

Kalm hoppades att några ”… som hafva tilfälle at vistas och bo vid hafsstranden, der detta Träd i ymnighet växer, och hvarest de lätteligen kunna få det, ville än vidare giöra Försök, så väl hvad des bruk til färgande både af bären och barken, som ock des nytta til vin, ättika eller någon annan dryck vidkommer. Skulle endera eller bägge af desse träffa in, tänk vad nytta man tå icke hade af et träd, som växer i stor myckenhet i våra skärgårdar på de magraste ställen och i hårda stenklappuren, der ej andra träd och örter kunna komma fort och trifvas”.

Den nationalekonomiska nyttan som Linné och Kalm hoppades på av vilda växter är knappast realistiskt i 1990-talets Sverige. Som när det gäller mycket annan småskalighet, självhushållning och hantverk handlar det mera om entusiaster och hobbyverksamhet än om ekonomisk vinst.

Man kanske ändå kan säga att vår försäljare på Fyris torg med sin saft och marmelad på sitt sätt fullföljt Kalms projekt. Någon folklig tradition går hans utnyttjande av bären knappast tillbaka på, utan i stället har mannen inspirerats av det faktum att havtornet blivit tillgänglig som odlad gagnväxt.