År 1992 var en stor majoritet av världens regeringar överens om att vi måste minska utsläppen av växthusgaser för att hejda en hotande klimatkatastrof. Under de tjugo år som följt har utsläppen bara ökat – under de senaste tio åren i allt snabbare takt. I Sverige, som är ett rikt land och borde ha förutsättningar att gå före, ser vi bara ut att kunna uppnå två av våra sexton miljökvalitetsmål efter femton års arbete. Goda målsättningar tycks inte åtföljas av verkliga förändringar. ”Varför”, frågade nitton forskare på DN:s debattsida, ”saknas fortfarande en slagkraftig politik för att stärka hållbar utveckling?” Ett av huvudproblemen menade man är bristen på verktyg att lösa målkonflikter mellan olika samhällsmål. En av förutsättningarna för att åstadkomma verklig förändring tycks vara att vi kliver utanför våra ramar och ökar samverkan mellan olika grupper med olika slags kunskap. I så fall är det viktigt att vi har någorlunda överblick över var vi hittar den kunskap vi behöver för att stärka hållbar utveckling, inom vilka områden man behöver samverka mer, och hur vi kan skapa samverkan på alla nivåer som behövs, mellan forskare, politiker, praktiker, myndighetsrepresentanter, allmänhet och så vidare.
Från interaktion till information
Under århundratusenden har mänskliga samhällen utvecklat kunskap om vår omvärld. Ända till för några tusen år sedan har all kunskap förts vidare (traderats) muntligt eller genom att visa och härma, och det gäller än idag i många sammanhang. Så är fallet med mycket av vår vardagskunskap och med så kallad lokal och traditionell kunskap. Men i dagens samhällen förmedlas kunskap och information i stor utsträckning i skriftlig form eller via internet. En närmast ofattbar mängd forskningsresultat publiceras inom olika akademiska discipliner runt om i världen – år 2010 publicerades uppskattningsvis 1,5 miljoner artiklar i cirka 26 000 olika akademiska tidskrifter med vetenskaplig granskning, så kallad ”peer review”.
Gränsöverskridande nätverkande
Forskning som syftar till en mer hållbar förvaltning av ekosystem och biologisk mångfald sker inom en mängd discipliner, såväl inom naturvetenskap som inom teknik, samhällsvetenskap och humaniora. För en enskild forskare är det givetvis omöjligt att känna till all ny kunskap som skulle kunna ha relevans för det egna forskningsfältet, men det uppstår allt fler formella och informella transdisciplinära nätverk, konferenser där olika discipliner möts och tidskrifter som går över gränser. Internet är också ett väl använt verktyg för att hitta långt utanför de gränser man var van vid för ett tjugotal år sedan.
Grå litteratur och citizen science
För att söka kunskap om vad som är hållbar förvaltning bör man också vara förtrogen med källor inom det vi kallar ”grå litteratur”, det vill säga dokumentation som produceras av myndigheter, akademiska institutioner, företag och organisationer och som inte kontrolleras av kommersiella förlag. Ett exempel är Sveriges miljöövervakningsdata. Artdatabankens miljöövervakning av biologisk mångfald är speciell, eftersom den i stor utsträckning bygger på frivilliga insatser från hundratals svenskar runt om i landet. Det är ett bra exempel på så kallad ”citizen science” (amatörforskning), ett fält som har växt snabbt under det senaste decenniet, delvis tack vare internet.
fokus på traderad kunskap
En mycket viktig del i samverkan för en hållbar framtid är ökad dialog och utbyte av kunskap mellan forskare, myndigheter, lokalbefolkningar och politiker, både i Sverige och runt om i världen. Inom konventionen om biologisk mångfald har man satt särskilt fokus på lokal och traditionell kunskap och urfolkskunskap (indigenous knowledge).
Unesco definierar denna slags kunskap sålunda:
”Lokal kunskap och urfolkskunskap refererar till de insikter, förmågor och filosofier som utvecklats av samhällen med lång historia av interagerande med sina naturliga omgivningar. … Den här kunskapen är en del av en kulturell helhet som också består av språk, klassificeringssystem, praxis för resursanvändning, social samverkan, ritualer och andlighet.” (Min övers.)
Man talar alltså om hela kunskapssystem, som gör världen begriplig för individen och vägleder hennes samverkan med omgivningen.
Kunskapssystemen är ramverk som ger struktur och mening
Vi är väl alla del av ett eller flera kunskapssystem, beroende på vilken grupp vi befinner oss i och vilket gemensamt språk den gruppen har. Det gäller också i det svenska samhället. Lantbrukare har sitt språk och sin gemensamma värld, som skiljer sig från populationsekologernas, som skiljer sig från genusvetarnas och så vidare. På länsstyrelsens naturmiljöenhet, på jordbruksverket, i EU:s korridorer och i det politiska livet har man också gemensamma språk, där man som enskild individ får anpassa sig till bestämda ramar och till vad kollegerna uppfattar som rimligt. Där ingår också underliggande värderingar, som vi förväntas dela men som sällan är synliggjorda. Författarna till debattartikeln i DN ser forskning om våra värderingar som ett viktigt område i arbetet för en hållbarare värld. I flera länder inklusive Sverige växer en ny folkrörelse som fokuserar på att stärka och förmedla värderingar kring hållbarhet och nödvändigheten att leva inom planetens gränser.
I dagens värld som präglas av ofattbart stor och ökande komplexitet och till synes ohanterligt omfattande utmaningar, är dialog och samverkan mellan olika grupper med olika slags kunskap kanske en av de viktigaste förutsättningarna för att stärka arbetet för en hållbar utveckling.