Tjädern har de senaste årtiondena förlorat många av sina miljöer p g a det moderna skogsbruket. Den trivs bäst i äldre tallskog men finns i barrskog, blandskog och lövskog.
Foto: Kenneth Johansson
TEMA: SKOGMiljömålet biologisk mångfald i den svenska skogen har formulerats som att bevara livskraftiga stammar av naturligt förekommande arter. Hur man i praktiken lyckas med detta har under 1990-talet varit föremål för en omfattande och konstruktiv debatt.

Formulerandet av miljömål som ska nås för ett certifierat skogsbruk i Sverige baserar sig på de idéer som Forest Stewardship Council (FSC) utvecklat. FSC är en internationell oberoende medlemsorganisation med omkring 200 medlemmar som bildades 1993 i Toronto och har sitt säte i Mexico. Enligt FSC-modellen anges tre grupper av mål för ett godkänt skogsbruk: en uthållig virkesproduktion, ett fungerande ekosystem och en acceptabel social och ekonomisk utveckling.

Miljöledning och miljömål

På det internationella planet har utvecklingen av skogscertifiering följt flera olika principer som spänner från miljöledningssystem som ISO 14001 och EMAS, till den svenska FSC-modellen. Det är dock mycket viktigt att skilja på dessa båda typer. Medan det förra utgör ett ramverk som säkerställer att miljöfrågorna behandlas på ett strukturerat sätt, så sätter den senare modellen upp konkreta miljömål i form av en nivåstandard som ska uppnås. Även om båda inriktningarna i praktiken är nödvändiga så är arbetet med att nå vissa miljömål avsevärt mer omfattande än att utveckla ett miljöledningssystem.

Certifiering i Sverige

Processen att utveckla en svensk FSC-standard initierades 1992 av WWF. Med en bred uppslutning av olika intressenter som representerade skogsindustrin, de privata skogsägarna, ideella föreningar och andra organisationer följde ett omfattade arbete som i maj 1995 presenterades som ett första förslag till en nationell standard. I sista minuten hoppade dock flera av skogsbrukets företrädare av. Under det följande året undersökte skogsnäringen andra alternativ för att få marknadens acceptans för de nya och mer miljövänliga sätten att bruka skog och även att känna av hur starkt marknadstrycket för certifierade produkter verkligen var.

Under 1995/1996 stod det klart att det fanns ett marknadstryck som skogsindustrin reagerade på och en svensk FSC-arbetsgrupp bildades i februari 1996. Medan det preliminära förslaget från maj 1995 fortfarande var under förhandling initierade skogsföretaget STORA en frivillig bedömning av sitt Ludvikadistrikt sommaren 1996. Detta bidrog till att visa att certifiering var praktiskt möjlig. Fortfarande var dock de privata skogsägarna inte övertygade. Två skäl som vägde tungt var skogsbruket i fjällnära skog och frågor kring renbete i norra Sverige. Våren 1997 övergav skogsägarna tanken på FSC-certifiering.

Efter mer än 5 års arbete godkändes den svenska nationella nivåstandarden av FSC i Mexico i januari 1998. Det var första gången som olika aktörer frivilligt kommit överens om miljömål för skogsbruk!

Processen är igång

Redan 1997 initierade flera svenska skogsföretag certifiering av sina marker med hjälp av en handfull certifieringsföretag. Alla stora skogsföretag har nu anslutit sig till FSC-idén. Våren 1998 började sammanslutningar av större privata markägare träda in i certifieringsprocessen. Skogssällskapet var först ut. De privata skogsägarorganisationerna är fortfarande kallsinniga trots att FSC i grunden liknar de regler man rekommenderar sina medlemmar.

Denna skillnad i intresse för FSC hos olika markägartyper är tydligt relaterad både till känsligheten för opinionen på den internationella marknaden och till skogsmarkens ägosplittring. Stora skogsföretag har direkta internationella kopplingar i form av den omfattande exporten till västeuropeiska länder med en befolkning som värderar, eller har råd att värdera, de värden som biologisk mångfald utgör. Privata markägare lever ofta i en annan verklighet och gör få affärer per tidsenhet. Kanske finns det också en tradition att inte omedelbart göra sådant som de stora bolagen gör. Istället pågår nu ett alternativt initiativ kallat PEFC tillsammans med privata skogsägare i andra delar av Europa. Om kriterierna för FSC och andra certifieringsinitiativ är mycket lika kan det finnas risk att marknaden blir konfunderad.

Skillnader inom landet

Graden av intresse för certifiering i olika delar av Sverige är även den relaterad till skogsmarkens grad av ägosplittring från norr till söder. I Sverige finns en tydlig nord-sydlig gradient i andelen privatägd skogsmark från upp till 80 procent i söder till 30 procent i norr. Det finns även en tydlig skillnad i hur stora markinnehav olika skogsägare har. För bolagen finns 98 procent i form av enheter som är större än 400 ha. För privatägd skog är bara 11 procent över 400 ha.

Dessa mönster förklarar till stor del skillnaderna i certifiering mellan olika delar av landet. Medan i princip all boreal skog i norra och mellersta Sverige nu certifierats så har detta knappt alls skett i södra Sveriges privata skogar.

Gissningsvis kommer de skogsägarföreningar med egen industri och mest internationella kontakter att bli nästa kategori som ansluter sig till FSC-certifiering.

Riktig långsiktighet saknas

Dagens nivåstandard handlar främst om att nå målet att bevara arter på kort sikt, t ex att de finns kvar i ett område genom att man tar olika hänsyn. Men för att bevara arter på lång sikt krävs att mängden av livsmiljöer i hela landskapet är tillräckligt stor under lång tid. Kraven på areal av en livsmiljö är alltså mycket större för att vidmakthålla en livskraftig population än för några få individer. Medan några arter nog kan leva kvar under mycket lång tid i naturreservat eller kanske t o m i nyckelbiotoper, så kräver många större specialiserade arter att hela landskap kan återkoloniseras. Återigen andra arter kräver dessutom stora arealer med gammal skog, död ved eller lövskog. Om de målnivåer som förhandlats fram och den takt med vilken dessa mål kan nås är tillräckliga för långsiktigt artbevarande är en fråga för framtiden.

En annan svaghet med dagens certifieringssystem är att det inte alls tar hänsyn till vad som gjorts inom skogsbruket innan bedömningen förcertifiering äger rum. Det kan göra att skillnaderna i miljötillstånd i olika skogar är stora trots att man har samma certifikat.

Standardiseringen av hur de olika ackrediterade certifieringsföretagen arbetar inom ett och samma land och mellan olika länder är också problematisk. Även om det finns en standard så skiljer sig procedurerna åt mellan olika certifierare. Här behövs en kritisk granskning.

Vad händer sedan?

Detta sekels sista årtionde har inneburit en verklig revolution i både synen på biologisk mångfald och vad man i praktiken kan göra och gör för att bevara den. Certifiering har inneburit ett genombrott i konsten att föra en konstruktiv dialog och att komma överens. Ett årtionde är dock kort jämfört med den tidsrymd under vilken vi inte brydde oss om bevarandet av livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter.

Det är viktigt att komma ihåg att nivåstandarden enligt FSC är resultatet av en förhandling mellan grupper av parter som egentligen drar åt olika håll. De nu gällande FSC- kriterierna kommer inom ett par år att omförhandlas. Det är då mycket angeläget att all den nya naturvårdsbiologiska kunskap som kommit fram under de senaste åren sammanställs och presenteras så att den förs upp på förhandlingsbordet. Dessutom, som svar på frågan i rubriken till artikeln, så kräver den svenska modellen för bevarande av biologisk mångfald att såväl markägarna som staten tar sina ansvar, både i norra och södra Sverige. Den stora utmaningen för de närmsta åren är att utveckla modeller som klarar detta i Sydsveriges mer komplicerade skogsmiljöer.

Kritiska nivåer

För det långsiktiga bevarandet av biologisk mångfald finns en central fråga: Vad är den kritiska nivån för hur mycket olika skogsmiljöer tål av försvinnande eller förändring i ett helt landskap? Inför det vidare arbetet med utvecklingen av en nivåstandard för miljömärkning är det angeläget att ett internationellt samarbete påbörjas så att erfarenheter och kunskaper kan tas tillvara genom att jämföra hur skogar med olika störningsregimer klarat av olika typer av skogsbruk och under hur lång tid. Detta kräver att arbetet med biologi, ekonomi och sociala förhållanden integreras.