Det är inte enkelt att bedriva naturvård. Berguvar som ska släppas ut i frihet efter en tid i voljär bör inte landa i samma klippstup som pilgrimsfalksparet. Då blir pilgrimsfalken lätt en munsbit för berguven! När naturvårdare i all välmening placerar ut holkar för att erbjuda häckningsplatser för tornfalkar, kan det visa sig att tornfalkarna blir dödsstöten för hotade sydliga kärrsnäppor som häckar på närbelägna strandängar. Från jägarhåll kommer kommentaren ”jaha, vad var det vi sa, rovdjurskontroll är viktigt”. Ornitologerna å andra sidan kontrar med ”ger man jägarna lillfingret, tar de hela handen”. Naturvårdare och forskare får ibland mothugg för att de ”lägger sig i för mycket”. De uppmanas istället att ”låta naturen ha sin gång”. När naturreservat avsätts irriterar sig lokalbefolkningen på att de på grund av tillträdesförbud inte längre kan vandra fritt i det område som de rört sig i sedan barnsben.
Den enes bröd…
Enligt miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap bör ”odlingslandskapet brukas på ett sådant sätt att negativa miljöeffekter minimeras och att den biologiska mångfalden gynnas” och ”hotade arter och naturtyper samt kulturmiljöer skyddas och bevaras”. Dessutom framgår det att ”senast år 2006 ska åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder”. Vi bör alltså skydda och bevara kulturmiljöer och hotade arter. Men när vi vill bevara det öppna odlingslandskapet tänker vi olika. Enstaka oxlar på en havsstrandäng upplevs av många som estetiskt vackra och som ett naturligt inslag i kulturmiljön. Men vad gör vi när vi inser att just dessa träd kan utnyttjas av kråkor som boplatser. Kråkorna plockar många ägg och ungar av markhäckande fåglar som skulle gynnas av att oxlarna togs bort.
Vad innebär riktade åtgärder för hotade arter? Är det rimligt att skjuta kråkor och andra predatorer i fågelskyddsområden för att skydda kärrsnäppors, brushanars och rödbenors bon? Det är tämligen säkert att en sådan frågeställning väcker känslor och debatt. Att få gehör för den typen av aktiviteter är inte lätt, och det ska kanske heller inte vara det.
Mosaik i landskapet
Om vi fortsätter på temat strandängar så har ofta resonemanget ”ju bättre hävd desto fler häckande vadare” framförts. Man får dock inte glömma bort att olika arter föredrar olika miljöer. Kärrsnäppa behöver kortvuxen grässvål medan rödspov föredrar tuvor med fjolårsgräs för sin boplats. Det är inte heller helt givet att det betestryck som är optimalt för de fåglar vi beslutat oss för att gynna också är det bästa för floran eller för insekterna.
Numera talar fler och fler om att vi bör eftersträva ett mer varierat betestryck än vad vi tidigare gjort. Vi bör skapa en mosaik i landskapet för att skapa mångfald. ”Lagom” är bäst – precis som det ska vara i Sverige. Men hur ska det uppnås i marker med många markägare? Ska länsstyrelser kunna uppmana eller tvinga grannar att genomföra olika dyra skötselåtgärder på likartade marker även om de får lika stort ekonomiskt stöd?
Bete på strandängar
Betesdjur, och givetvis också ett levande lantbruk, är absolut nödvändigt för att långsiktigt hålla strandängen öppen. I höga tätheter kan dock betesdjur även ha negativa effekter. Det finns olika åsikter om när betesdjuren bör släppas ut för att minimera trampskador på vadares ägg. På västkusten äger påsläppet rum relativt sent på betessäsongen för att minimera skador och störningar i områden där kärrsnäppor häckar. Andra menar att ett tidigt påsläpp före fåglarnas häckningssäsong innebär att djuren kan ”springa av sig” och fåglarna kan anpassa sitt boplatsval efter betesdjurens aktivitet. Men då kan istället flera kärlväxtarter vara känsliga för tramp tidigt under säsongen.
Preliminära resultat tyder på att våta vegetationsbevuxna partier, vätar, är mycket värdefulla för fåglar på havsstrandängar. Den ideala strandängen ska förmodligen hysa ett flertal grunda våta områden på själva ängen för att fågelungarna ska ha goda möjligheter att hitta föda, och i vissa fall skydd. Tyvärr är våta områden en bristvara på strandängarna. Än idag sker dikningar för att få bort vattensamlingar, som uppfattas som en riskkälla för parasitangrepp på betesdjuren. Här måste mer pragmatiska lösningar tas fram, till exempel att hägna ut våta områden, införande av betesfria år eller variation med slåtter där så är lämpligt.
Skydd hindrar upplevelsen
Den markanta ökningen av vitkindade gäss som rastar på Gotland under våren innebär stora problem för vissa lantbrukare när gässen äter på växande gröda. På Faludden på sydöstra Gotland uppehåller sig tiotusentals gäss under en och en halv månads tid på våren. För att styra gässen och minimera de ekonomiska förlusterna för lantbrukarna i området har några betesmarker avsatts särskilt för gässen. För att locka gässen till just dessa marker hålls de ”kortsnaggade” med hjälp av maskiner. Ett fågelskyddsområde med tillträdesförbud har också införts på dessa marker för att förhindra att gässen ska bli störda av människor och flyga iväg till mark som tillhör lantbrukare utanför reservatet. Samtidigt kan vadare häcka i fred eftersom tillträdesförbudet även gäller i ett större område bredvid de kortsnaggade områdena under vadarnas hela häckningssäsong. Men med ett sådant förbud blir det svårt för människor att uppleva den biotop vi vill skydda. Faludden är unikt i flera avseenden och allmänheten borde rimligen få en chans att komma fågellivet och kulturmiljön nära.
Åtgärder – för vem?
Det här exemplet belyser frågan för vem vi ska ha tillträdesförbud: ska vi ha det för fåglarnas skull, för ornitologer som har förmåga att uppleva natur på långt håll genom tubkikare, eller som i det här fallet för att minska gåsbetesskador och ekonomiska förluster för lantbrukare utanför reservatet?
Tillträdesförbud är inget självändamål. Vi vet egentligen lite om effekterna. I vissa fall behövs det alldeles säkert, men inte överallt. För att behålla den breda allmänhetens intresse för att skydda värdefulla marker är det viktigt att många människor tillåts uppleva natur- och kulturmiljön. Kanske är det viktigare att låta människor komma ut och få uppleva naturen på nära håll även om vissa häckningar kanske spolieras och ovanliga växter trampas ned. Givetvis bör man inte överge tillträdesförbuden helt, särskilt inte för små känsliga områden och öar, men vi kanske ska vara öppnare för flexibla lösningar så att större områden som idag har tillträdesförbud blir mer tillgängliga för en bredare allmänhet. Kunskap om och upplevelser av natur bäddar för ett långsiktigt skydd.