TEMA: SJÖAR OCH VATTENDRAGDet sura nedfallet över Sverige fortsätter att skada växter och djur. Under de senaste 20 åren har svavelutsläppen halverats men kväveutsläppen har inte minskat, främst beroende på den ökande biltrafiken.

För att motverka försurningen satsar Naturvårdsverket på olika kalkningsåtgärder och har överlämnat en tioårsplan för kalkning till regeringen. Den är tänkt att motverka försurningseffekter av bland annat svavel och kväve. Idag är 17 000 av Sveriges sjöar försurade och drygt nittio procent av den försurade sjöarealen kalkas. Tioårsplanen utgår från dagens kalkade områden. De har delats in fyra prioriteringsklasser beroende på hur angeläget det är att bevara områdena och vilka natur-och fiskevärden som finns där. Gradering görs också efter hur många hotade arter, rödlistade arter, som finns i området.

Naturvårdsverket vill i första hand satsa på prioriteringsklass ett och två vilket innebär en kostnad på 228,4 miljoner kronor per år. Det kan jämföras med årets kalkningsåtgärder som har kostat 185 miljoner kronor.

Är kalkning alltid bra?

Kalkning kan rädda flora och fauna i vissa sjö- och vattensystem. Kalken sprids direkt i vattendragen eller genom kalkning av intilliggande våtmarker. Våtmarkerna kalkas ofta från helikopter och vindavdrift kan göra att kalkdammet oavsiktligt sprids på mark som inte bör kalkas. Våtmarken fungerar som en kalkdoserare och portionerar ut kalk i samma takt som vattenflödet. Det ger en långtidseffekt på surstötar i anslutande vattendrag, surstötar som främst uppkommer under vårens snösmältning. Mycket tyder dock på att kalken är direkt livshotande för våtmarkernas växter och djur och naturvården har hamnat i en situation där man förstör ett ekosystem för att rädda ett annat.

Mossor dör

Att kalkskyende växter dör eller skadas då kalk tillförs är sedan länge känt. I Härjedalen har en privatperson, Nils G. Lundh, slagit larm efter att ha sagt sig observerat myrar som är på väg att kollapsa som en följd av att främst vitmossor slagits ut. Genom att mossor tar upp näring och vatten direkt från luft och regnvatten är de mycket sårbara för kalkning från luften. När vitmossorna dör slås delar av den ursprungliga vegetationstypen ut. Ett fåtal kärlväxter expanderar kraftigt, till exempel ängsull. Myrarna invaderas av brunmossor, halvgräs och gräs.

– Floran i norr är anpassad till de naturligt sura marker som finns där. Basisk kalk verkar som en chock på vegetationen. Flera växter dör omedelbart, myrarnas bottenskikt förstörs och ogräs tar över, bekräftar Tomas Hallingbäck på ArtDatabanken i Uppsala. Han har jämfört kalkade myrar med okalkade i Härjedalen, och har noterat en stor skillnad. På de kalkade myrarna råder i stort sett fullständig mossdöd.

Tomas Hallingbäck vill avliva myten att kalkning automatiskt ger samma flora som finns i kalkrika kärr. Så är inte fallet, menar Tomas. I stället får man en störd miljö med områden som är förstörda på lång sikt och i värsta fall med irreversibla skador. Som exempel tar han upp ett område på Fulufjället som kalkades 1977. Området utsattes för en enda kalkgiva, och de ursprungliga lavarna och mossorna har fortfarande inte kommit tillbaka.

Uppföljning

Thomas Rafstedt är projektledare för Naturvårdsverkets projekt ”Långsiktig ekologisk effektuppföljning av kalkade våtmarker” som inleddes 1994. Han säger att Naturvårdsverket är medvetet om de negativa effekterna på vegetation som har observerats sedan våtmarkskalkningen introducerades, men menar att vad som kommer att hända på lång sikt fortfarande är okänt. Tvärtemot Tomas Hallingbäck, säger sig Thomas Rafstedt ha sett hur rikkärrsarter verkligen etablerat sig i artfattiga sura kärr som kalkades för tio år sedan. I vissa fall börjar också vitmossorna komma igen.

– En stor del av våtmarkskalkningen sker idag med grövre kalkfraktioner just för att undvika den oönskade spridningen av kalkdammet, säger Thomas Rafstedt. Idag försöker man planera kalkningen så att skadorna minimeras. I regel är det mindre delar av myrarna som kalkas och inte hela, stora komplex.

Erosion eller inte?

Vitmossan är vattenhållande och när den dör kan det finnas en risk att vattenflödet accelererar med följden att myrarna eroderas. Detta oroar bland andra Peter Blomqvist, forskare på Uppsala universitet. Han ser framför sig ett skräckscenario där erosionen gör vattnet grumligare. Det grumligare vattnet släpper genom mindre ljus vilket påverkar produktionen i sjöarna och missgynnar fisken. Havet blir också grumligare av humusämnen från vattendragen och i förlängningen kan detta leda till ökad algblomning.

– Det finns inga resultat som tyder på att vitmosselagret sjunker ihop, menar Thomas Rafstedt. Vitmossor kan bli i princip hur gamla som helst och tillväxer uppåt. Den levande delen är bara några centimeter och när den dör finns fortfarande torvpacken kvar eftersom den ej nås av syre. Någon ökad acceleration av vattenflödet blir det ej fråga om. Ytan täcks ofta av brunmossor som bildar ett erosionsskydd i stället för vitmossorna.

Naturligt sura vatten

Enligt Naturvårdsverkets definition är ett vattendrag försurat om det har ett pH lägre än sex och en alkalinitet under 0,05. Vatten med hög alkalinitet klarar av att neutralisera stora mängder syra. Vattnets alkalinitet avgör om vattnet ska kalkas. Framför allt i Norrland finns det vattendrag som är naturligt sura. I sura sjöar med lågt pH finns ofta höga halter av organiska syror, humusämnen, som bär skulden till det sura norrlandsvattnet. Det låga pH:t i dessa vattendrag har alltså ingenting med surt nedfall att göra. I sådana fall är det viktigt att de som är ansvariga för kalkningsplanen är medvetna om varför vattendraget är surt och inte automatiskt kalkar då pH är lägre än sex.

Gynnar endast fiskarna?

Många kalkningskritiker anser att en allt för stor del av kalkningen sker för att bevara fiskpopulationer och att för lite hänsyn tas till bevarandet av övrig fauna och flora i sjöar och vattendrag. En av dessa kritiker är Peter Blomqvist. Han menar att kalkningen endast handlar om att gynna fiskarna och inte om ett försök att återställa naturen som helhet.

Ekosystem ställs mot varann

Att våtmarker skadas av kalkning är något som inte längre ifrågasätts. Vad som fortfarande är oklart är hur allvarliga och bestående dessa skador är och om dessa skador är värda att ta hänsyn till. Hur värderas orörda myrsystem i jämförelse med den nytta kalkningen gör i andra ekosystem och av vem?