I ett regeringsuppdrag fick Jordbruksverket i uppgift att definiera hållbart nyttjande av biologiska resurser. Vad som efterfrågades var en enkel förklaring till vad hållbart nyttjande är. Efter samråd med Naturvårdsverket fokuserade definitionen på den påverkan jordbruket har på de resurser som nyttjas och hur ett nyttjande påverkar den biologiska mångfalden.
Intuitivt förstår nog de flesta vad begreppet hållbart nyttjande innebär, men om man tvingas gå i närkamp med begreppet inser man snart att det är svårfångat. Det kan till exempel definieras på olika rumsliga och tidsmässiga skalor, vilket kan innebära att vad som är hållbart ur ett nationellt perspektiv inte nödvändigtvis är hållbart ur ett internationellt perspektiv eller tvärtom.
Att bedriva jordbruk innebär en negativ påverkan både på den resurs som nyttjas och på den omgivande miljön. Samtidigt utgör jordbruket som ekologisk störningsregim en viktig förutsättning för de naturvärden vi värnar om. Utmaningen för jordbruket är därför att kunna balansera bevarande och nyttjande av biologiska resurser och biologisk mångfald på ett långsiktigt hållbart sätt.
Jordbruksverket har valt att definiera hållbart nyttjande framför allt utifrån den ekologiska dimensionen, det vill säga den påverkan jordbruket har på de resurser som nyttjas och hur ett nyttjande påverkar den biologiska mångfalden (se rutan till vänster). Definitionen blir sannolikt annorlunda om man i större utsträckning även inkluderar de ekonomiska och sociala dimensionerna.
Vår definition av hållbarhet kännetecknas av ett system med en så effektiv användning av resurserna (åkermark, odlingssystem, grödtyper, djurarter och raser m.m.) och teknik som möjligt utan att skada dem eller omgivningen. Det innebär inte att jordbruket måste bli mer extensivt utan snarare att det måste nyttja resurserna mer effektivt utan att de eller omgivningen utarmas.