Såväl forskare som beslutsfattare har i större utsträckning börjat uppmärksamma att jordbruket tidigare, tillsammans med de privata varorna, också producerat andra nyttigheter som vi människor uppskattar idag. Exempel på sådana så kallade kollektiva nyttigheter är vacker natur och biologisk mångfald. I takt med jordbrukets rationalisering har ett flertal produktionstekniska förändringar skett. Dels har mindre åkrar och betesmarker slagits ihop till större enheter, dels har brukandet av marken förändrats genom bland annat tillsatser av näringsämnen och ett större maskinellt inslag. Detta har lett till att de positiva biprodukterna, i form av till exempel biologisk mångfald och ett varierat landskap, har minskat i omfattning.
Styrmedel för det kollektiva

Ett skäl till denna förändring är att det inte är lönsamt för brukaren att specifikt inrikta sig på att producera kollektiva nyttigheter. Då jordbrukarnas syfte huvudsakligen är lönsamhet måste de anpassa sig till omvärldens förändringar och om möjligt effektivisera produktionen. Om det är samhällets åsikt att jordbruket i större utsträckning ska producera kollektiva nyttigheter kan det finnas anledning att inrätta styrmedel. Dessa styrmedel skall i så fall stimulera brukarna genom ersättningar för att producera kollektiva nyttigheter i form av till exempel landskapsbild eller biologisk mångfald.

Om beslutsfattare och politiker önskar utveckla effektiva styrmedel för kollektiva nyttigheter är det viktigt att ha kunskap om både nyttigheternas värden och kostnaderna för att producera dem. Om någon av dessa bitar saknas är det svårt att uppnå effektivitet eftersom det blir omöjligt att veta när marginalkostnaderna sammanfaller med marginalnyttorna.

Den biologiska mångfaldens värde

Inom Naturvårdskedjan har vi skattat kostnadsfunktioner för produktion av biologisk mångfald på betesmarker i de två regionerna Svealands slättbygder och Götalands skogsdistrikt. Resultaten har den väntade formen, och produktionskostnaderna skiljer sig åt mellan de olika betesmarkerna. Variationen i produktionskostnader mellan olika områden har implikationer för utformningen av styrmedel. Styrmedel för att främja produktion av biologisk mångfald måste troligen vara flexibelt utformade för att vara effektiva. Producenter i högkostnadsområden som producerar värdefull biologisk mångfald erhåller kanske annars inte tillräckligt stor ersättning för att göra produktionen lönsam. Många kommer då att välja att inte producera biologisk mångfald vilket kan leda till att värdefulla områden förloras. Andra producenter kanske betalas för mycket. I båda fallen innebär det ett ineffektivt nyttjande av resurser.

En förutsättning för effektiva styrmedel är således att såväl det värde som samhället åsätter den biologiska mångfalden som de kostnader det innebär att producera densamma skattas. Dessutom måste de transaktionskostnader som uppkommer tas i beaktande.