Runt om i Europa, t.ex. i Storbritannien och Tjeckien, betraktas den som en aggressiv invasionsart som tränger undan den inhemska vegetationen. Sedan mer än 150 år finns den även i Sverige.
Från Himalaya till Europa
Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) hör ursprungligen hemma i västra Himalaya på 2 000–2 500 meters höjd där den växer på ängar och buskmarker utmed vattendrag. Den infördes till England som trädgårdsväxt 1839 och förvildades där redan på 1800-talet. Idag är den naturaliserad över stora delar av Europa och förekommer i sävål översvämningsmarker, som träsk, kärr och ungskog.
En planta bildar normalt 700–800 frön som slungas iväg ett par meter från växten när de mogna kapslarna exploderar. Mellan olika geografiska områden har spridningen främst skett med människans hjälp. När arten väl etablerat sig vid ett vattendrag har den kunnat spridas vidare med hjälp av vattnet. Fröna svävar och rullar fram utmed botten för att slutligen sjunka tillsammans med övrigt sediment när vattnets hastighet minskar utmed strandkanten. I Tjeckien beräknas jättebalsamin ha etablerat sig utmed hälften av landets totala flodlängd.
Jättebalsamin i Sverige
Växten har odlats i Sverige sedan 1842 och var rätt vanlig i fröhandlarnas sortiment under första hälften av 1900-talet. En trädgårdsbok från 1884 rekommenderar till och med att den skall sås utmed bäckar och sjöstränder där den kan förvilda sig. Numera är jättebalsamin ovanligare i handeln, men sprids ändå från person till person.
I Sverige förekommer jättebalsamin än så länge främst utmed vattendrag och sjöstränder samt på störd mark. Den betraktas som naturaliserad i Göta- och Svealand sedan 1920talet, men förekommer även utmed Norrlandskusten. Under 1900-talets andra hälft har arten ökat påtagligt, den har bl.a. gynnats av att naturbetet utmed vattendragen minskat.
Konkurrensstark
Jättebalsamin är ovanlig som invasionsväxt eftersom den är annuell och dessutom har kortlivade frön. Trots att fröbanken bara är ettårig, förmår bestånden att hålla sig kvar under mycket lång tid. Det finns lokaler i södra Sverige där arten vuxit rikligt i 60–80 år.
Stora balsaminbestånd kan täcka hundratals kvadratmeter med 50– 100 individer/m2. De växer över och skuggar effektivt annan vegetation och bildar dessutom stora mängder förna som missgynnar etableringen av andra arter. I bestånden finner man en hög andel kvävegynnade perenner som hallon, brännässla, kvickrot och älggräs.
Hur jättebalsamin påverkar enskilda arter är inte känt utan kräver fleråriga studier. På de lokaler där jättebalsamin etableras växer ibland också springkorn (Impatiens noli-tangere). Om dessa två balsaminer kan fortleva sida vid sida eller om den större så småningom konkurrerar ut den mindre är inte känt.
Begränsning
Jättebalsamin har idag en så stor utbredning att det skulle bli mycket svårt att utrota den ur svensk natur. Lokalt, i natur- och kulturhistoriskt känsliga miljöer kan arten begränsas med mekaniska åtgärder. Eftersom jättebalsamin är hävdkänslig, är både bete och slåtter lämpliga metoder. Det viktiga är att bekämpningsåtgärderna sätts in på försommaren, innan plantorna går i frukt.