”Life in harmony – into the future” var mottot för COP10, FN-toppmötet om biologisk mångfald i Nagoya. Med många konflikter på agendan och ett aktuellt misslyckande för klimatmotsvarigheten COP15 i Köpenhamn i bagaget kunde det kännas svårt nog bara att få 17 000 delegater att samsas hjälpligt under ett par veckor.

Effektivitetsproffs

Men japaner kan det där med att hantera folkmassor på små ytor med minimal friktion. Första beviset kom redan när jag steg av snabbtåget Shinkansen och gled med folkströmmen mot tunnelbanan. Vid spärrarna mötte leende funktionärer med charmigt läspande engelska, informationsblad, kartor och koll på riktningar mot hotell och det stora konferenscentret.

Väl där flöt säkerhetskontrollerna utan köer, trots upp till 10 000 besökare per dag. Människomängden lotsades artigt men bestämt mellan plenisalar, specialevenemang och restauranger. Blev programpunkterna för tajta väntade räddande änglar med sushibitar och tilltugg i korridorerna. Vartefter kampen om hak­parenteser och betydelsetunga förkortningar hårdnade under konferensens förhandlingar kändes organisationsflytet allt viktigare.

Fördelningsfrågan i fokus

Även om mycket manglande skedde i mindre grupperingar så darrade allvarsatmosfären tydligast i de två stora förhandlingssalarna. Av de tre ödesfrågorna – bevarande av biologisk mångfald, hållbart nyttjande av biologiska resurser och rättvis fördelning av nyttan med genetiska resurser – var den sista svårast att lösa och en nyckel till de andra.

Precis som i Köpenhamn grävdes skyttegravar kring kompensationsfrågor med i- och u-länder på skilda sidor. Hellre vägra ABS-avtal (access and benefit-sharing) än legalisera ”biopiracy” (när företag lägger beslag och tar patent på genetiskt material och traditionell kunskap) var en tydlig ståndpunkt för länderna inom den så kallade G77-gruppen.

Lokal- och ursprungsbefolkningar är också centrala inom ABS eftersom mycket av den biologiska mångfalden finns och bevaras inom deras områden. De kunde inte föra sin talan direkt, eftersom parterna inom konventionen är stater. Men rösterna hördes i de mindre rummen och i mängden av sidoarrangemang, där det kostymklätt konforma blandades med traditionella dräkter och aktivistperspektiv. Kanada stod tydligast i skottgluggen med sin vägran att ta med FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter i ABS-protokollet.

Här presenterades också en strid ström av vetenskapliga resultat och tematiska studier som gav konkretion och detaljer åt den ofta abstrakta diskussionen i plenum och officiella dokument.
Det svenska artprojektet lyftes en kväll då Uppsala läns landshövding Peter Egardt intog stora scenen för att tala om världsarvsnomineringen i Linnés anda. Sedan miljöminister Carlgren anlänt som ett av de första högdjuren bidrog Sverige positivt till att knyta ihop avtalet, trots begränsningarna det innebär att förhandla ihop med resten av EU.

Vid dryga 70 år fortsätter makarna Takashi med sitt traditionella hållbara fiske. Men få av deras yngre kollegor väljer samma väg.

Foto: Mats Hellmark

Kraftsamling för traditioner

Värdnationen Japan stod inte bara för resurser och god organisation. Man lanserade också det egna internationella naturvårdssamarbetet Satoyama-initiativet. Satoyama är miljöer där människan genom tiderna har skapat mångfald i stället för bryta ned: hållbart brukade odlings- och skogslandskap som nu ofta hotas av urbanisering, exploatering och igenväxning. Målet med samarbetet (där ett 50-tal länder och organisationer deltar) är att vända trenden i de traditionella japanska satoyama-landskapen och i liknande miljöer världen över.

Under min Japanresa passade jag på att besöka en av de inhemska fallstudierna: Noto-halvön på andra sidan av huvudön Honshu. Kontrasten mot storstaden Nagoya är slående. Den vackra kustmiljön avfolkas snabbt och ungdomarna flyttar till den expansiva ostkusten. Kvar blir mest äldre människor, och de får allt svårare att sköta risodlingar och kulturskogar.

Igenväxningen betyder tappad mångfald och färre lokala livsmedel. Vid Senmaida (tusen risfält), har man löst problemet genom att frivilliga från stan jobbar eller bidrar ekonomiskt. Risfälten är tillsammans faktiskt över tusen – små, små gröna plättar som sluttar dramatiskt mot Japanska sjön. De fungerar som våtmarker stora delar av året och ger livsutrymme åt ett par tusen arter.

Många äldre orkar också mer än man tror: fiskaren Takashi Sakurai och hans fru är båda en bra bit över 70 år men håller igång ett hållbart fiske med fasta nät. För mig var det en tuff match bara att kliva upp halv fyra för att följa med ut, då behövde jag ändå inte lyfta några tunga nät.

Makarna trivs med sitt fria och omväxlande jobb, men förr eller senare tar orken slut och det finns inga unga som tar vid. I stället ökar det storskaliga industrifisket.

Men jag såg också positiva exempel, bland annat entreprenörer och forskare som utbildats vid Kanazawa­universitetets regionala centrum med satoyama­inriktning i Suzu längst upp på halvön. Satoyama-studierna som presenterades i Nagoya underströk resiliensen i mosaiken av olika människoskötta ekosystem och de traditionella metoderna.