Fjällen, som upptar drygt 7% av Sveriges yta, har av någon anledning i långa tider betraktats som en av människan opåverkad vildmark. Detta var måhända i viss mån en realitet under seklets inledande hälft. Under de senaste femtio åren – och speciellt efter 1970-talet – har emellertid omfattande negativa förändringar skett vad gäller fauna och flora utan att detta rönt berättigad uppmärksamhet förrän nu – under 1990-talet!
Bland mycket annat har försurningen och nedfallet av andra luftburna föroreningar börjat undersökas, renens överbetning och markslitage har ventilerats mer öppet än tidigare, orsakerna till fjällämmelns och gråsidingens försvinnande från fjällen liksom jaktens påverkan på riporna diskuteras.
En fjällart som blivit mycket uppmärksammad de senaste åren är jaktfalken. Med hjälp av internationella data på populationstäthet och med den befintliga kunskapen om antalet kända par i Sverige, har Peter Lindberg beräknat den svenska stammen till mellan 55 och 138 par. I Norge har jaktfalkstammen bedömts omfatta mellan 300 och 500 par. I nordligaste Finland finns ca 30 par.
Ingen häckning utan ripor
Jaktfalken lever hela sitt liv i fjällen eller i dess närhet och är beroende av goda förekomster av fjäll- och dalripa för att kunna föryngra sig. Redan i februari–mars är falkparen framme vid sina boplatser. Jaktområdet testas, såtillvida att hanen jagar och levererar byten till honan i boet. Är riptillgången dålig, med få bytesleveranser till honan, så uteblir häckningen.
Eftersom ripornas antal varierar starkt från år till år så är det naturligt att falkhäckningarna uteblir vissa år. Om de cykliska ripfluktuationerna emellertid pressas ned till generellt sett lägre nivåer p.g.a. sämre bärförmåga i fjällen eller intensifierad ripjakt, så lär även andelen uteblivna falkhäckningar öka. Häckningar kommer då endast att ske under de mest extrema riptoppåren. I sämsta fall försvinner jaktfalken från fjällen trots att riporna finns kvar i tillsynes hyfsade bestånd. Kort sagt kan jaktfalken visa sig vara en god indikator på fjällens hälsotillstånd!
Beroende av korpbon
En annan nyckelfaktor för jaktfalken är tillgången på nya risbon i lämpliga klippstup. Jaktfalken bygger inte själv några bon utan är beroende av korpbon för att kunna gå till häckning. I detta avseende är korpen en nyckelart och bör därför fortsättningsvis skyddas från jakt.
I syfte att förbättra våra kunskaper om jaktfalken och dess förekomst ställt i relation till bl.a. det allt högre rekreationstrycket, överbetning och markslitage från ren och införandet av fri småviltjakt i fjällen, startade ett jaktfalkprojekt i Jämtland-Härjedalen 1994, följt av ytterligare ett projekt i Norrbotten 1996. Dessa två undersökningar kommer förhoppningsvis inom ett par år att ge svar på några av ovannämnda frågeställningar.
För den intresserade kan aktuell information om de pågående jaktfalkprojekten i Norden införskaffas genom ett nystartat informationsblad (Blåfoten) utgivet av Projekt Jaktfalk. Det fyrsidiga informationsbladet i A4format kan rekvireras från Ulla Falkdalen, Frimans v. 251, SE-832 54 Frösön, fax: 063-437777, e-post: falkdalen@swipnet.se.