Att vi på SLU Artdatabanken är fascinerade av arter känner nog de flesta till. Vi är ju ett kunskapscentrum för arter och naturtyper. Som ett mått på biologisk mångfald är antalet arter bland de mer lättbegripliga, jämfört med till exempel rödlisteindex, bevarandestatus för naturtyper eller genetiska index. Visserligen går naturvård inte ut på att ha så många arter som möjligt, men det är klart att artlistor och jämförelser av artantal kan väcka tävlingslusten i många av oss. Listorna i Artportalen där man kan jämföra sig med andra är inte bara en kul grej, utan kan för många vara själva anledningen att rapportera över huvud taget. Tävlingsmomentet blir ännu tydligare i diverse ”spelifierade” appar i telefonen. Och på fågelsidan finns ju också den välkända Club 300, som tar sitt namn från den prestation det innebär att ha sett minst 300 fågelarter i Sverige.
Används i naturvård
Oavsett om man bedriver artjakt för att tävla med sig själv eller med andra eller om man är fascinerad av varje enskild observation (eller bådadera), så finns det en aspekt som gör att artsamlandet skiljer sig från liknande aktiviteter, såsom Pokemonsamlande, tåg- eller flygplansspaning eller frimärkssamlande: artsamlandet bidrar till ny kunskap. Utan dessa medborgarforskares rapportering hade vi vetat mycket mindre om den svenska naturen. På årets Flora- och faunavårdskonferens 27-28 april kommer vi att titta närmare på hur all denna kunskap kommer till användning och hur den kompletterar mer organiserad övervakning av biologisk mångfald, till exempel i SLU:s miljöövervakning.
Högt på listan
En annan typ av artjakt, om man vill kalla det så, kan sägas pågå på nationell nivå. Sverige kommer naturligtvis aldrig att vinna någon internationell tävling i artrikedom. I många av de så kallade megadiversa länderna (ordningen ser lite olika ut, men Brasilien, Colombia och Indonesien är länder som brukar hamna högt på listan) skulle en Club 300 inte göra något större intryck. I Colombia, som leder ligan när det gäller fåglar, är över 1900 fågelarter beskrivna. Däremot kan Sverige ligga ganska högt på listan över kunskap om arterna, särskilt med tanke på att det brukar vara en större utmaning i stora, glest befolkade områden. Sen gammalt har vi, tack vare Carl von Linnés arbete, osedvanligt många så kallade typexemplar som kommer från Sverige. Och på senare tid har det pågått en stor och riktad satsning på att utöka kunskapen om arterna i Sverige.
Firar 20 år
I vårpropositionen 2001 gav regeringen startskottet för en svensk nationell artjakt genom att avsätta medel för ”att ta fram en nationell fauna och flora”. I år fyller Svenska artprojektet 20 år. Vi kommer att uppmärksamma detta senare under våren, i slutet av maj. Några spektakulära och väl kända insatser under Svenska artprojektets tidiga år är den marina inventeringen och malaisefälleprojektet. Den förra omfattade ett brett taxonomiskt spektrum inom Västerhavets relativt dåligt undersökta ekosystem, medan det senare fokuserade på insekter och resulterade i världens största insektssamling. Under senare år har Svenska artprojektet främst finansierat forskning inom dåligt kända artgrupper. Även hanteringen av biologiska samlingar vid diverse universitet och muséer, ett väldigt centralt arbete i frågan om artkunskap, har fått bidrag från Svenska artprojektet.
Nordiskt samarbete
Svenska artprojektet har inspirerat till liknande satsningar i Norge och Finland. Det finns i dag ett väl utvecklat samarbete mellan de olika artprojekten och tillsammans med grannländerna kan vi gå fram bredare och snabbare än var för sig. Naturligtvis räcker det inte att samla in kunskap om arter. Kunskapen måste också göras tillgänglig. Det är ett av SLU Artdatabankens centrala verksamhetsområden. Lättillgänglig och kvalitetsmarkerad information är av stor betydelse i naturvården, samhällsplaneringen och i de areella näringarna. Och genom att koppla den informationen till vars och ens individuella artfynd kan vi också få ännu bättre kvalitet bland de inrapporterade observationerna. Följ med oss på artjakt!