Hur mycket biobränsle kan man ta ut från skogen utan att skada den biologiska mångfalden? Ett kort svar är att det finns ett betydande utrymme för att öka bränsleuttagen utan att möjligheterna att nå dagens uppställda miljökvalitetsmål äventyras, men det gäller bara under vissa förutsättningar. Det är en av slutsatserna från en ny kunskapssyntes om de ökade biomassa­uttagens miljökonsekvenser (se ruta här intill).

Det långa och detaljerade svaret på den inledande frågan innehåller givetvis fler förbehåll och avvägningar mellan olika intressen och miljömål. Men det visar också att det inte finns något enkelt samband mellan hur mycket skogsbränsle vi skördar och miljö­konsekvenserna av det.

Ökat tryck på skogen

Våra skogar förväntas leverera olika former av råvaror och upplevelser, samtidigt som trycket på skogsmiljön ökar successivt. Skogen förväntas ge diverse ekosystemtjänster som vi tar för givna, som att skapa vatten av god kvalitet. Skogen ska också bidra till minskade utsläpp av växthusgaser, vilket är ett av de främsta motiven för att ersätta fossila bränslen med användningen av biobränslen. Samtidigt måste insatser för den biologiska mångfalden förstärkas om vi ska nå miljökvalitetsmålet Levande skogar till år 2020.
Skogen ger idag ett betydande bidrag till Sveriges energiförsörjning, men det mesta ligger dolt i restprodukter och massaindustrins lutar från stamved och bark. Övriga delar av träden utgör rena bränslesortiment. Grenar och toppar (grot) som lämnas efter avverkning har hittills varit det viktigaste bränslesortimentet. Intresset för att utnyttja stubbar för energiändamål har länge varit svalt men ökade markant för några år sedan.

Grot, stubbar och intensivodling

Jämfört med stammar och stubbar har grot en hög halt av kväve, fosfor, kalium och andra näringsämnen. När stora mängder kväve- och fosforrik grot tas bort från skogsmarken kan skogstillväxten bli lägre än efter enbart stamskörd, men å andra sidan motverkas övergödningen av mark och vatten. En annan effekt av att föra bort grot är försurning. När en skogsgeneration växer upp ackumuleras näringsämnen i trädbiomassan medan marken försuras successivt. Dessa näringsämnen frigörs normalt när träet förmultnar och neutraliserar den uppkomna försurningen. All skörd av biomassa ger därför en försurning eftersom man tar bort den neutraliserande effekten. Återföring av härdad vedaska kan motverka försurningen, men normalt krävs också kväve­gödsling för att kompensera för tillväxtförlusterna.

Även uttag av stubbar innebär näringsförluster, men framför allt ökar förlusten av grov död ved. Stubbrytning med nuvarande teknik kan dessutom ge svårare markskador än grotuttag. Vi vet att kraftiga markstörningar i fuktiga och torvrika marker kan stimulera omvandlingen av kvicksilver till det giftiga metylkvicksilvret. Det kan sedan lakas ut till vattendrag, ackumuleras i näringskedjor och ge upphov till förhöjda kvicksilverhalter i insjöfisk. Stubbuttag misstänks nu kunna öka risken för kvicksilvermetylering i skogsmarken.
Ett tredje sätt att öka tillgången på skogsbiomassa för energiproduktion är genom intensivodling av till exempel gran. Odlingsformen innebär att balanserade näringsblandningar tillsätts oftare och tidigare i beståndsutvecklingen än vid normal skogsskötsel, med kortare omloppstider som följd. Miljöproblem som diskuteras i samband med intensivodling av gran är framförallt risken för ökad kväveutlakning, ökade utsläpp av den potenta växthusgasen lustgas samt negativa effekter på biodiversitet.
Hoten mot biologisk mångfald

En nyckelfråga för den biologiska mångfalden i skogslandskapet är bristen på grov död ved. Den klenare veden i grot anses mindre värdefull för biodiversiteten än den grövre veden i stammar och stubbar, och barrträd anses mindre värdefulla än lövträd. Många insekter, svampar och lavar är anpassade till att bryta ned ved eller leva på ved i olika förmultningsstadier. Flera av dem är dessutom knutna till vedsubstrat som är relativt sällsynta, exempelvis lågor av lövträd.

Tillgången på grov död ved i olika nedbrytningsstadier i skogen är central för biologisk mångfald. Det är därför av stor betydelse att ta hänsyn till vilken typ av ved det är som tas bort vid bränsleuttag från skog.

Foto: Johnny de Jong

Konsekvenserna av att ta ut grot av barrträd bedöms därför vara begränsade för de rödlistade arterna, även om det skulle röra sig om stora volymer. Konsekvenserna för andra, ej rödlistade arter, beror på vad som händer i landskapet i övrigt. Om ett ökat uttag av grot medför en generellt lägre andel död ved medför detta en stress för många populationer av vedlevande arter. Grot som lagras vid hyggen kan också oavsiktligt fungera som fångstfällor för vedlevande insekter om de tas bort för tidigt. Insekterna hinner då inte nå det utvecklingsstadium då de kan lämna grothögen utan följer med i förbränningen.

Stubbar bedöms vara viktigare för den biologiska mångfalden än grotveden, och kunskapen om stubbars betydelse för vedlevande organismer har ökat genom intensiv forskning under de senaste åren. Stubbarnas värde består framför allt i att de utgörs av grov död solexponerad ved i störda miljöer, en bristresurs i skogslandskapet som framför allt utnyttjas av vedlevande insekter och svampar. Stubbar av asp och ädla lövträd kan hysa rödlistade arter, medan granstubbar tycks ha en begränsad betydelse för rödlistade arter. Uttag av stubbar, särskilt av lövträd, är därför mer riskabelt för biodiversiteten än grotuttag.

Så kan man minimera hoten

En första förutsättning för att kunna förena ökade biomassauttag med acceptabla effekter på den biologiska mångfalden i skogen är att den så kallade generella hänsynen (numera miljöhänsyn) i skogsbruket följs. Så är inte fallet idag om ser till skogsbruket i sin helhet. Studier har också visat att den generella hänsynen ofta försämras vid grotuttag. Det är därför viktigt att den generella hänsynen verkligen följs och helst förstärks.

Grot från lövträd bör lämnas kvar. Kantzoner vid vattendrag behöver lämnas ostörda för både mångfaldens skull och för att reducera risken för kvicksilvermetylering. Lagringstiden för grot i fält bör anpassas för att minimera risken att högarna blir dödsfällor för insektslarver. Stubbar i solbelyst läge är särskilt viktiga för många insekter, och bör undantas från brytning. Vid sidan av åtgärder i samband med avverkning kan de negativa effekterna motverkas med ökade avsättningar av skyddade områden.

Hur mycket bränsle kan vi ta ut?

Under de senaste åren har skörden av grot gett drygt 9 TWh per år*, medan stubbuttagen ännu sker i liten skala. Vi bedömer att skogsbränsle sammantaget håller en energipotential i storleksordningen 28 TWh per år med acceptabla miljökonsekvenser, det vill säga en nivå där förmågan att nå alla berörda miljökvalitetsmål inte påverkas negativt. Då förutsätts att man söker en optimal nivå av uttag på både beståndsnivå och landskapsnivå och att askåterföring eller annan näringskompensation görs. Det betyder att man inte tar ut all grot eller alla stubbar vid en given avverkning, men också att man inte tar ut skogsbränslen från alla avverkningsobjekt inom ett landskap eller region. En optimal nivå för miljön domineras av grot med en viss inblandning av stubbar.

* 1 TWh (terawattimme) = 1 000 000 MWh. En genomsnittlig villa förbrukar omkring 25 MWh per år. Sveriges totala energianvändning 2009 uppgick till 568 TWh.
Källa: Energimyndigheten, E.On.