Mångformiga rötter. Gamla frökataloger innehåller värdefull dokumentation om olika växtsorters historiska användning.
Det finns omkring 250 000 olika arter av blomväxter. Av dem nyttjar människan kanske 20 000, vilket motsvarar åtta procent. Endast omkring 500 arter odlas regelmässigt, men fälten domineras i stort sett av tre arter: vete, ris och majs. Det är 0,012 promille av alla nyttiga växtarter! Det finns några andra produktionsmässigt stora växtslag som potatis, soja och bomull, men de är nog inte fler än tio. Insnävningen av antalet odlade grödor i världen har pågått under hela 1900-talet och tycks fortsätta även i dag.
Växter och djur kommer och går
När man ser historiskt på vilka växter vi har odlat, vilka djur vi har hållit och varför, ser vi att flera arter har seglat upp under en glansperiod och sen försvunnit. Bara ”Nyttoarternas kungar” som vete, ris, nötkreatur, höns och svin har bestått i tusentals år.
Färgväxten indigo, Indigofera tinctoria, som ger den kungliga blå färgen, odlades redan i gamla Egypten. I södra Europa var det fram till slutet av 1800-talet en mycket lukrativ gröda vars skördar betingade höga priser. 1880 lyckades Adolf von Baeyer i Berlin framställa det blåa färgämnet syntetiskt. När Baeyers färgindustri 1897 startade framställningen i stor skala, försvann odlingarna och växtens betydelse på några få år.
Samma öde gick den kinesiska universalläkemedelsväxten flikrabarber, Rheum palmatum, till mötes. I Kina hade den använts som läkemedel i över 2000 år, och när vi européer fick kontakt med växten blev den enormt eftertraktad. Men lika lite som någon idag odlar indigo eller flikrabarber i stor skala, lika ovanligt är det med taklök (Sempervivum tectorum). Under Karl den Store (742–814) fanns på kontinenten en lag på att alla i städerna skulle ha taklök på taken för att minska åsknedslag och stadsbränder.
Å andra sidan tror jag inte att forna bönder skulle gissa att vi idag odlar energiskog (Salix viminalis) eller vilken betydelse möss och råttor har för oss människor. De förr så hatade skadedjuren har flyttat in i laboratorierna där de är ovärdeliga för medicinforskningen. Idag håller vi också tarmbakterien Escherichia coli som fabrik för humaninsulin. Andra djur som vi av olika anledningar håller är struts och mink – säkert historiskt sett ganska otippade arter!
Variation en framtidsförsäkring
Humle (Humulus lupulus) användes till att börja med som konserveringsmedel i öl. När Pasteur kom på hur man pastöriserar blev denna egenskap oviktig, men den beska smaken från humlen var för evigt förknippad med öl. Idag är humle en smaktillsats. Foto: Else-Marie Karlsson Strese
I mycket snabbare takt, men inte så synligt, försvinner också den genetiska variationen inom arter. Forskare beskriver situationen med begreppet generosion.
Många arter har använts på en mängd olika sätt. Betan, Beta vulgaris är verkligen en mångsidig växt, som genom förädling har uppfyllt många behov. Genom ensidigt urval av vissa egenskaper som bladform, rotform, färg och innehållsämnen, har man tagit fram olika mangoldformer, röda, gula och vita betor, foder- och sockerbeta. Mangold har vi odlat sedan 800-talet, men sockerbetan togs fram först som en reaktion på Napoleons kontinentalblockad. Det var i Brandenburg som apotekaren A. S. Marggraf 1747 noterade att roten hade en söt smak. Genom förädling höjdes sockerhalten från ca 8% i torrsubstansen till idag drygt 20%.
Växter ur rapssläktet visar upp stor genetisk variation. Rapsens (Brassica napus ssp. napus) frö är oljerika och nyttjades förr främst som lampolja. Växtförädling har banat väg för rapsoljan som livsmedel och presskakan till foder. Oljan finner också användning i hudkrämer och som dammbindare.
Det låter ovant att man håller höns (Gallus gallus domesticus) av andra skäl än för köttets, äggens eller sällskaps skull. Men ur tuppkammen utvinns ett ämne som heter hyaluronsyra, vilket ganska länge använts för behandling av ledbesvär. Man kan jämföra det med kroppens smörjmedel. Ämnet används vid ögonkirurgi men också vid plastikkirurgiska ingrepp som bröst- och läppförstoringar.
Naturen som förebild
Ända fram till mitten av 1800-talet kom i stort sett alla läkemedel från rötter, blad eller andra delar från olika organismer. Än idag räknar man med att 40 % av läkemedlen har biologiskt ursprung. Hjärtmediciner av fingerborgsblommor (Digitalis spp.), huvudvärkstabletter ur videarter, steroidhormoner till p-piller ur Dioscorea composita, en nära släkting till jams, och malariamedlet kinin ur bark från kinaträdet (Cinchona spp.) är några exempel. Vissa substanser extraheras ännu ur odlade växter, men de flesta ämnena i växer, djur eller svampar tjänar som ”recept” för framställning på syntetisk väg eller via celler i så kallade bioreaktorer.
Men också inom andra områden tar vi idéer från naturen och använder ämnen rakt av eller modifierar dem något. När spanjorerna erövrade Mexiko såg de hur mayaindianerna virade papayablad (Carica papaya) runt kött som skulle tillagas. Växten innehåller höga halter med enzymet papain som gör att även det segaste kött blir mört. Idag syntetiseras tonvis med papain.
Slutsats
Inte bara mat och kläder kommer från vår biologiska omgivning, utan ett otal produkter med de mest skiftande funktioner. En komplett förteckning skulle likna ett mindre uppslagsverk.
Resonemanget ovan visar med all tydlighet hur svårt det kan vara att veta vilka arter som gynnar oss, vilka egenskaper vi kommer att efterfråga och att uppdelningen i nyttoarter kontra ”onyttiga arter” inte går att göra. Stämmer ”Proximus sum egomet mihi” (jag är mig själv närmast), så borde vi värna om hela den biologiska mångfalden, för den gagnar oss och är nyttig!