TEMA: SJÖAR OCH VATTENDRAGÖstersjön är på väg att åter bli saltare. Den geologiska utvecklingen av södra Östersjöbäckenet gör att de danska Bälten och Öresund fördjupas. Större mängder saltvatten strömmar in i Östersjön.

Det vi idag upplever är kanske en ny fas i Östersjöns utveckling, nämligen att ett nytt hav håller på att bildas. För fiskfaunan skulle denna omvandlingen få stora konsekvenser, då den limniska faunan får ge vika för en mer marin artsammansättning.

Invandring efter istid

I Sverige finns det 42 rena sötvattensfiskarter och ytterligare 11 arter som även förekommer i marin miljö. Samtliga har invandrat sedan den senaste istiden.

Invandringen kring Östersjöbäckenet är intimt förbunden med områdets utveckling under de senaste 11 000 åren. Detta område har växlat från issjö till hav, från hav till insjö och från insjö till havsvik. Utöver växlingarna mellan marina och limniska förhållanden har invandringen också påverkats av klimat, fallhöjder, vattensystemens förbindelser och inlandsisens läge. Tidtabellen har på så vis blivit olika för kall- och varmvattensfiskar, för strömforcerare och lugnvattensarter och för snabbspridande och trögspridande arter.

Köldtåliga fiskar först

När isen smälte gavs möjlighet för köldhärdiga arter att breda ut sig. Närmast isen levde arktiska fiskar såsom hornsimpa, röding och olika sikfiskar. Dessa följde iskanten norrut och återfinns som glacialrelikter (djur- eller växtarter som lever kvar sedan istiden) i djupa sjöar, till exempel hornsimpa, eller i fjällvatten som olika rödingarter. Genombrottet för en mer omfattande invandring av sötvattensarter kom i samband med att Ancylussjön bildades för ungefär 9000 år sedan. I denna gigantiska sötvattensjö kunde arter från södra och östra delar av Östersjöbäckenet spridas till vattendragen längs den Skandinaviska halvön. Under denna tidsperiod var klimatet varmare än i dag och värmekrävande fiskar kunde breda ut sig långt norrut. Först kom förmodligen arter som braxen, id, löja, sarv och vartefter vattnet blev varmare anlände de mer värmeberoende arterna som gös, färna, asp och mal.

Norges fjällkedja i vägen

Norge koloniserades från havet i väster av fiskar som levde både i salt och sötvatten, till exempel lax, öring, röding, storspigg och ål. Expansionen mot Norge under Ancylustiden av de rena sötvattensarterna hindrades av fjällkedjan. En begränsad spridning västerut förekom dock, nämligen söder om fjällkedjan, där Ancylussjön hade sitt utlopp i havet. Sötvattensfiskar kunde kolonisera avrinningsområdet, nuvarande Göta älvs och Klarälvens vattensystem. Den omfattande avrinningen från Ancylussjön till havet medförde att kustvattnet i anslutning till utloppen utsötades. Från de utsötade områdena kunde fisken leta sig upp i nya vattensystem.

Få orörda vatten

Under de senaste 150 åren har sjöar och vattendrag utsatts för kraftiga förändringar. Anmärkningsvärt få vattendrag har undgått att regleras, dikas ut eller sänkas. Idag finner man orörda vattensamlingar främst i fjällen och i vissa skogsområden. Stränder och sjöbottnar ändrar karaktär på grund av utsläpp av näringsämnen, gifter och försurande ämnen som rubbar den kemiska balansen. Viktiga livsmiljöer för arter har minskat eller i det närmaste försvunnit. Detta har i sin tur resulterat i tillbakagång och utdöende för många arter.

Gemensam hotbild

I mitten av 1990-talet träffades Helsingfors kommissionen, HELCOM, för att diskutera hotbilden för arter kring Östersjön. Deltagarna kom överens om att stör, mal, majfisk, staksill, samt vissa lax- och öringstammar var de mest hotade i regionen. Fem av våra sötvattensfiskar finns på EU:s habitatlista, nämligen asp, nissöga, stensimpa, lax och en sikart med det latinska namnet Coregonus oxyrhynchus.

Utdöd stör

I Sverige utarbetas den nationella rödlistan för fisk och rundmunnar av Projekt Artedi. I den preliminära rödlistan finns en utdöd fiskart, nämligen stören. Av sötvattensfiskarna och rundmunnar är sjutton arter inplacerade i olika hotkategorier. De mest akut hotade är mal, storskallelöja och vårsiklöja.

Åtgärdsprogram

För att bevara hotade vattenlevande organismer och deras livsmiljöer har Fiskeriverket och Naturvårdsverket åtagit sig att fastställa åtgärdsprogram för en rad fiskar. Målet med programmen är att styra de egna insatserna för hotade arter samt ge vägledning till hur regionala och lokala myndigheter skall prioritera resurser i arbetet med bevarande av biologisk mångfald i hav, sjöar och vattendrag. Hittills är fem program antagna, nämligen för mal, vårsiklöja, nissöga, grönling, sandkrypare och flodkräfta. Utöver dessa finns ytterligare tio åtgärdsprogram under arbete.