Många fjärilsarter runt om i världen minskar idag och denna trend förväntas fortsätta. Orsakerna är desamma som för många växter och djur. Två av de främsta hoten är habitatförstörelse och fragmentering pga intensifierad markanvändning. Omfattningen på dessa hot ökar ständigt.

Hoten gör att de områden där en fjärilsart finns minskar i storlek och artens populationer blir mer isolerade från varandra. Barriärer i form av ogästvänliga biotoper eller andra hindrande landskapselement skär av spridningsvägarna och lämnar enskilda populationer att klara sig utan tillförsel av individer från intilliggande populationer. Små populationer utsätts för ökad utdöenderisk av slumpmässiga skäl. När en sådan isolerad population dör ut är chansen liten att området återkoloniseras.

Det bästa sättet att komma tillrätta med problemet är naturligtvis att bevara och skydda stora områden för arten, eller att behålla/återskapa möjliga spridningsvägar mellan populationerna. Men det är inte alltid möjligt att göra i ett hårt brukat landskap. Det har lett till att man i Mellaneuropa börjar använda sig av stödinplantering av individer i områden där en inspridning är svår eller omöjlig. Att vända den negativa trenden och öka utbredning av vissa hårt trängda arter är där endast möjlig med mänsklig assistans.

När en art väl försvunnit är det ofta svårt att få reintroducerade populationer att överleva i de ”nya” områdena. Ofta krävs en större mängd individer än vad som går att uppbringa från annat håll. Miljön kan ha förändrats på ett sätt som försvårar populationens möjligheter att överleva. I England och Holland har man dock med stora insatser introducerat försvunna blåvingearter och nätfjärilar med mer eller mindre lyckat resultat. Ambitionerna är lovvärda och tillsammans med försök att stärka kontaktytorna mellan olika lämpliga biotoper kan introduktioner vara ett viktigt verktyg i bevarandearbete för hotade fjärilsarter även i Sverige. Förutsättningen att lyckas är dock alltid att biotoperna håller god kvalitet.