Exempel på viktiga internationella konventioner som påverkar artskyddsarbetet i Sverige är Konventionen om biologisk mångfald (CBD), konventionen om internationell handel med vilda arter (CITES) och konventionen om flyttande djur (Bonnkonventionen). Men det finns också en del mindre konventioner som har betydelse, till exempel Eurobats-avtalet, som ingår i Bonnkonventionen och som handlar om skydd av fladdermöss i Europa. Med regelbundna intervall har alla konventioner rådgivande möten där forskare träffas för att enas om rekommendationer, samt partsmöten med representanter för ländernas regeringar där man tar nya beslut och resolutioner inom överenskommelsen.
Konventionen om biologisk mångfald
Genom det nya globala ramverket för biologisk mångfald som antogs för drygt ett år sedan, har Sverige förbundit sig att till 2030 ha hejdat utrotning av kända hotade arter, och ”i betydande grad” ha minskat utdöenderisken för alla arter. Det kan tolkas som att inga arter som listas på den globala eller den svenska rödlistan ska få dö ut, globalt eller nationellt, och att antalet arter på rödlistorna ska bli avsevärt färre genom att arternas status förbättras. Mycket av detta ska åstadkommas genom generella åtgärder som skyddade områden och hållbart nyttjande i jord- och skogsbruk, men för arter som kräver mer riktade skyddsåtgärder säger det globala ramverket att ”omedelbara förvaltningsåtgärder” ska sättas in. För de flesta av de mest hotade arterna i Sverige finns det redan framtagna åtgärdsprogram, men överlag har de inte genomförts fullt ut. En lågt hängande frukt vore att sätta upp ett nationellt mål om att alla åtgärdsprogram ska vara fullt genomförda senast år 2030.
Eurobats
Inom Eurobats-överenskommelsen har Sverige bland annat åtagit sig att:
- skydda alla fladdermusarter,
- skydda alla koloniplatser och övervintringsplatser,
- skydda fladdermössens nyckelbiotoper,
- ha en långsiktig uppföljning av fladdermuspopulationer,
- bedriva forskning kring enskilda fladdermusarter,
- informera allmänheten om fladdermöss på ett sätt som stärker fladdermössens skydd.
Inom vissa verksamheter, till exempel vindkraft, finns långtgående resolutioner om hur vi bör förhindra att fladdermöss dör, om övervakning och tillgänglighet av data. I teorin har vi alltså ett starkt skydd av fladdermöss och krav på datainsamling.
Behöver vi bry oss?
De internationella konventionerna är överenskommelser mellan stater, som inte är direkt juridiskt bindande för svenska myndigheter, företag eller personer, såvida de inte har implementerats i svensk lagstiftning eller EU-förordningar. Sverige lägger ner mycket tid och prestige på att förhandla fram konventionsbeslut som bidrar till ett starkare artskydd, men därefter händer inte alltid så mycket. Att besluta om åtgärder nationellt som går emot de beslut och resolutioner som förhandlats internationellt, eller att låta bli att implementera dem går att komma undan med tillfälligt, men är knappast hållbart i längden. Ett problem är att de flesta internationella besluts- och resolutionstexter är väldigt övergripande och svåra att konkretisera i svensk tillämpning. Det saknas dessutom ofta resurser för att genomföra allt som vi åtagit oss. Kunskapen om konventionerna är generellt dålig framförallt hos exploatörer men ibland även hos myndigheter, vilket medför att vi helt enkelt ”glömmer bort” att tillämpa dem. Det krävs ett utredningsarbete för att komma fram till hur ett konventionsbeslut bäst ska genomföras i Sverige.
LÄS MER:
www.cbd.int
www.cites.org
www.eurobats.org
Text: Johnny de Jong och Torbjörn Ebenhard