Vargen är det djur som är vanligast förekommande i ”rovdjursdebatten” och det tycks vara den som väcker mest känslor. Detta har säkert en historisk bakgrund men beror också på att vargen finns där det finns fler människor som kan reagera. Järven är mest ett problem för samerna i fjällvärlden. Lodjur och björn väcker av olika anledningar inte lika heta känslor och är inte heller hotade på samma sätt som varg och järv.

Vargen är värst

Historiskt sett har vargen varit en symbol för ondska, och många myter berättar om vargens listighet och blodtörstighet. På 1800-talet, då det fanns betydligt fler vargar i skogarna än nu, fick människor under hårda vintrar uppleva vargen på ganska nära håll. Tog vargen tamdjur så kunde det betyda svält för familjen och vargen var givetvis illa sedd. Den jagades intensivt och utrotades i princip under 1960-talet för att efter något årtionde av fridlysning åter dyka upp och börja öka i antal så smått. Nu är det politiska målet satt till 200 vargar (idag finns det cirka 100 i Sverige och Norge. Innan dess är jakt förbjudet, utom viss nödvärnsjakt och eventuell skyddsjakt med särskilt tillstånd.

Rädsla för det okända

Etnolog Jochum Stattin ger några förklaringar till människors rädsla för till exempel varg. Massmedia kan ha ett finger med i spelet. Nyheter ska gärna vara spännande och skrämmande och händelser kan vinklas så att de blir överdrivna. Rädslan kan också bero på att man känner till djuren dåligt, de representerar det okända och obehagligt främmande som man inte vet hur man ska hantera.

Ekonomiska orsaker

Vargskräck kan, enligt Stattin, förklaras både av bristande kunskap om vargen men också av ekonomiska ställningstaganden. För samerna kan vargen skapa mycket merarbete och lidande genom att döda, skada och skrämma iväg renar. Vargar dödar också ibland får och getter och enstaka nötkreatur (kalvar). Under 1997 dödades 26 får och sex skadades i hela landet med en population på cirka 50 vargar. Elstängsel har visat sig vara ett effektivt skydd för tamboskap och det går att få ersättning för att sätta upp stängsel.

Vargar tar hundar

Ett annat problem är att vargar ibland skadar och dödar jakthundar och i enstaka fall sällskapshundar. Den nordiska traditionen att jaga med löshund är inte lika utbredd i andra delar av världen och problemet är därför särskilt påtagligt här. Under perioden 1990-1997 skadades 37 hundar av varg.

Gysingevargen dödade barn

Från äldre tider finns en del uppgifter om att vilda vargar ska ha dödat och skadat människor. De flesta uppgifter är osäkra och omöjliga att bekräfta. I Sverige finns ett fåtal fall i kyrkböcker från 1700-talet då barn ska ha tagits av varg. Den så kallade Gysingevargen dödade åren 1820-1821 ett tiotal barn. Det var en varg som fötts upp i fångenskap och som därför präglats på människor, samtidigt som den antagligen hade svårt att jaga vilda byten.

Från andra länder finns också uppgifter om vargangrepp som är svåra att få bekräftade. I Sverige har ett antal närgångna möten mellan varg och människa skett som kan verka skrämmande.

Andra orsaker till rovdjursrädsla kan vara att synen på till exempel vargen har förändrats så snabbt, Från att ha jagats ohejdat för skottpengar till att fridlysas och skyddas helt från jakt. Attityderna hos människor kan behöva tid för att förändras, och dagens kunskaper om vargen måste spridas för att förhindra att rykten och myter lever vidare.

Det kan också upplevas som negativt att det är centrala myndigheter i Stockholm som bestämmer hur många vargar som ska finnas, en lokalbefolkning har inte mycket att säga till om. Jägare kan också uttrycka rädsla att vargen ska konkurrera om bytesdjuren och minska de jaktbara viltstammarna.

Lära sig leva med rovdjur

Är folk i områden med varg mer rädda än andra? Olika undersökningar ger lite olika svar på det. Om det kommer in vargar till ett nytt område finns det ingen vana och erfarenhet från att ha dem i området, vilket kan skapa osäkerhet och rädsla. Samtidigt kan ju människorna vänja sig vid djuren och se att det går bra att de finns där. Om djuren har funnits under en längre tid kan man tänka sig att människorna har lärt sig att leva med rovdjurens närvaro. Detta tycks vara fallet i andra länder där det finns gott om rovdjur och där människor ändå accepterar djuren. När det finns en livskraftig stam kan djuren också jagas under kontrollerade former.

Kvinnor räddare än män

I undersökningarna säger sig kvinnor vara mera rädda än män, och äldre uttrycker mera rädsla än yngre. I Naturvårdsverkets stora undersökning från 1998 fanns det ingen större skillnad mellan folk på landsbygden och folk i storstäder, förutom att folk på landsbygden tycktes ha en lite mera positiv inställning till att ha varg nära där man bor. På frågan om man skulle känna oro för sin egen eller sin familjs säkerhet vid utevistelse om man visste att det fanns varg i närheten av platsen där man bor svarade 47 procent av alla svenskar att de aldrig skulle känna oro, medan 30 procent svarade att de ofta eller alltid skulle känna oro.

Undersökningar i Värmland

I en undersökning som Värmlands Rovdjurscenter gjort frågades cirka 700 personer i Hagfors om de kände rädsla för de stora rovdjuren och i så fall vilket eller vilka. I denna värmländska kommun svarade 34 procent att de var rädda för varg, 61 procent för björn och 17 procent för lodjur. 35 procent uppger sig inte vara rädda får något av rovdjuren. 61 procent säger sig vistas som vanligt i naturen utan att rovdjursförekomsten har påverkat dem. Denna undersökning visade generellt ett resultat som var mera negativt till vargförekomsten än Naturvårdsverkets undersökning.

Även i attitydundersökningen av 65 personer i vargområdet Årjäng-Eda i Värmland var svaren mer negativa. Enligt Naturvårdsverkets undersökning accepterar 60 procent av svenskar boende i vargområden varg i närheten av där man bor, men här var det 28 procent. Mer än hälften känner oro för varg i varierande grad. Endast 13 procent svarar att de vill ha 500 vargar eller fler i Sverige, i Naturvårdsverkets undersökning vill 41 procent av svenskarna det. Skillnaderna är alltså ganska stora.

Negativa röster gör sig hörda

I en artikel i tidningen Våra rovdjur diskuterar Björn Ljunggren från Svenska Rovdjursföreningen resultaten. Enligt honom har antalet dödade jakthundar just i detta revir varit förhållandevis högt, vilket torde ha påverkat resultatet. Dessutom har den information som framkommit mest härstammat från intressenter som är negativa till varg och som fokuserat på problemen istället för att ge hela bilden. Björn Ljunggren anser att information och utbildning skulle kunna göra mycket för att folk ska slippa känna sig rädda. Dessutom tror han att folk efter en längre tids vargförekomst kommer att ha anpassat sig bättre både praktiskt och känslomässigt till situationen.

Del av biologiska mångfalden

Människans attityder till rovdjuren varierar alltså i landet. Många är positiva, andra är negativa och en del känner rädsla och till och med hat. Med en ökande vargstam är det viktigare än någonsin att diskutera vargfrågan och sprida saklig information. Vargen är varken ond eller god, men den är en del av den biologiska mångfald som vi har åtagit oss att bevara av olika skäl.