Igelkott, Erinaceus europaeus, förekommer i större delen av Europa, från Spanien och Italien i söder till Finland i norr. I öst-västlig riktning förekommer arten från den europeiska Atlantkusten till den ryska Stillahavskusten. Igelkott har också införts till Nya Zeeland och till Japan. I norra Europa förekommer igelkotten främst i kulturpräglade miljöer med en mosaik av öppna gräsytor, buskvegetation och mindre skogsområden. Igelkotten är nattaktiv och vilar under dagen i skyddade lägen i främst lövskogsbevuxna områden. Födan består av insekter, smådjur, fågelägg och vegetabilier.

Igelkott förekommer inte bara på det europeiska fastlandet utan också på ett flertal öar. En av dessa öar är Gotland, där igelkott observerades redan 1741 när Carl von Linné besökte ön. Rester av igelkott har senare påträffats vid arkeologiska utgrävningar. Det är inte känt hur igelkotten kom till Gotland. Idag förekommer arten i samhällen och på landsbygden på ön.

Aktuell forskning om populationsstorlek och populationsutveckling hos igelkott på Gotland saknas. En lokal inventering med fångster och återfångster genomfördes i ett samhälle på mellersta Gotland 1984. I övrigt begränsas studier av artens utbredning på ön till en enkätundersökning genomförd 1979 och intervjuer med lantbrukare 2011. Resultaten från både 1979 och 2011 visade att arten då förekom både på norra, mellersta och södra Gotland. Intervjuerna med lantbrukare genomfördes jag som ett examensarbete vid Högskolan på Gotland. Mitt mål var att studera om det fanns ett samband mellan olika brukningsformer och antalet gårdar där igelkottar observeras. De lantbrukare som intervjuades bedrev ekologiskt lantbruk med betesdjur, konventionellt lantbruk med betesdjur eller konventionell växtodling utan betesdjur. Resultatet visade att antalet konventionella växtodlingsgårdar där igelkott observerades var signifikant högre än övriga kategorier av gårdar. Jag tolkade dock resultatet som att större landskapsstrukturer är av större betydelse för var igelkott observeras än brukningsform vid ett enskilt lantbruk.

Intervjuerna med lantbrukare 2011 kom att uppmärksammas i lokala media och hos de ideella krafter på Gotland, däribland veterinärer, som under lång tid arbetat med att rehabilitera sjuka och skadade igelkottar. Ett stort antal personer på Gotland har sedan dess uttryckt en närmast samstämmig uppfattning att antalet igelkottar på ön minskat under senare decennier. Det finns utan tvekan en utbredd omsorg om igelkotten på ön och en oro för artens framtid.

Jag anser att de signaler från ideella krafter som arbetar med igelkott på Gotland om en minskande populationsstorlek bör tas på allvar. Det behövs en inventering av antalet djur på Gotland idag för att bedöma om ytterligare åtgärder bör sättas in för att säkra framtid på ön. I mitt examensarbete lyfte jag ett antal frågor som jag också anser bör belysas i framtida forskning. Hit hör bland annat frågan om igelkotten på Gotland till följd av öläget utvecklat unika karaktärer, samt om populationen idag utgörs av en eller flera delpopulationer.

Forskning om igelkott, en välkänd och omtyckt art, kan öppna dörren för diskussioner om andra mindre kända arter och behovet av att bevara biologisk mångfald. Gotlands isolerade läge och mosaiken av skogsbygder, jordbruksbygder, mindre samhällen och urbana miljöer gör ön till en lämplig plats att studera igelkott. Det allmänna intresset av en ökad kunskap om igelkotten och önskan att den ska finnas kvar i framtiden kan också vara till stor hjälp för den som vill forska om arten på Gotland.