Frontfigur för skolskogarna i Mölndal är miljöpedagog Lena Lind. Hon föreläser och inspirerar personalen inom barnomsorgs- och utbildningsförvaltningen. Dessutom är hon kursledare för en skräddarsydd uppdragsutbildning Skolskogskurs, 5 poäng vid Avdelningen för tillämpad miljövetenskap, Göteborgs universitet, som ett trettiotal pedagoger hittills har gått.
Långsiktighet viktig i både skog och undervisning
Projektet med skolskogar i Mölndal initierades av Lena Lind 1993. Om sanningen ska fram är det faktiskt inte eleverna som själva äger skogarna utan det är kommunens skogspartier. Skolorna tecknar ett skolskogskontrakt, dvs skötselavtal med gatukontorets parkavdelning och tar därmed på sig ansvaret för området. Lärarna och eleverna tar sedan tillsammans med parkavdelningen fram en långsiktig grön skötselplan som skolan kommer att följa. Varje enhet planerar sin skog och den långsiktiga planen går sedan i arv till kommande klasser när eleverna går vidare i skolsystemet. En nog så viktig detalj eftersom långsiktighet är nödvändigt när det handlar om skogar. I planen noterar de vilka arter man önskar bevara och hur man har tänkt sig att lyckas eller vilka delar av skogen som måste röjas. Vissa partier låter man utvecklas på egen hand (NO), andra delar röjes på sly (NS) eller används som produktionsområde (P) till slöjdmaterial och liknande.
Eleverna röjer och plockar
Skolorna arrangerar skolskogsstädardagar för att bli kvitt skräp och röja sly för att underlätta för andra växter. Ris och grenar samlas på solbelysta platser för att gynna insekter. Mer riskfyllda insatser i skogen görs av parkavdelningen. Parkchefen Leif-Henrik Andersson har också ordnat med kartor i anslutning till skolskogarna för att visa områdenas gränser. För att gynna fåglarna bidrar parkavdelningen även med fågelholkar. Eleverna spenderar i genomsnitt en dag i veckan i skogen.
En skola i Mölndal har utöver sin skog även ansvaret för en slåtteräng, vilket kan ha mycket stor betydelse för den tätortsnära mångfalden.
Skogen för många olika ämnen
Lärarna ser skolskogarna som ett pedagogiskt komplement. Där kan man ge barnen en vana att vistas i naturen, få dem att följa naturens växlingar och ge kunskap om den biologiska mångfalden och samspelet i naturen. I skogen blir de tvungna att öva sig på att samarbeta och samtidigt ta egna initiativ.
Lena Lind berättar att skolskogarna gynnar barnens motoriska utveckling, skapar miljöansvar och naturkänsla och är samtidigt pedagogiskt användbara. Att barnen vistas i skogen både i samband med skötselarbete och inom all undervisning. Bäst fungerar det när skolgården övergår i skolskogen.
I tider när landets kommuner har begränsat med pengar till skötsel av städernas grönområden är det väl en lysande idé att låta skoleleverna göra det praktiska arbetet. Att röja bort sly, plocka skräp och på andra sätt arbeta för stadsskogar med en ökande biologisk mångfald är annars tidskrävande och kostsamma insatser. Kan man även bevara slåtterängar eller andra av gamla bondelandskapets nu svunna delar borde den biologiska mångfalden få en betydligt gynnsammare position i den tätortnära miljön. Dessutom skapas alltså en naturkänsla även hos stadsbarnen, dvs de blivande beslutsfattarna.