Ett och ett halvt decennium har gått sedan den nya skogspolitiken trädde i kraft 1993, där frihet under ansvar blev den nya paroll som markerade att frivilliga åtaganden utöver lagkravet krävdes för att nå det politiskt satta miljömålet. I media har reservatsdebatten stundtals varit hätsk, och flera utredningar har visat på bristande generell hänsyn i privatskogsbruket. För att kunna gå vidare är första förutsättningen att förstå hur parterna uppfattar denna frihet under ansvar.

Vi – dom

I vissa fall syns en polarisering mellan skogsägare och vad de uppfattar som motståndarsidan, ”miljönissarna”. Den bild som efter ett och ett halvt års fältarbete dock starkast dröjer sig kvar hos mig är motsättningen stad mot land.

… en del av de här staborna, de lever sitt liv i stan och när dom sen kommer ut i skogen är det som det var en zoologisk trädgård, det är ju som en annan planet.

I intervjuerna framkom också en misstro mot att politiska beslut som berör landsbygden fattas i Stockholm, som får stå som symbol för okunnighet om landsbygden, byråkrati och nollåttor som inte vet något om skogsägarens villkor

Ja, dom där nissarna som sitter i riksdagen, där är nog ett glapp från verkligheten till skrivborden. Det låter ju väldigt bra när de knappt aldrig varit i skogen och säger: Å herre jisses såna bönner, har dom tagit död på den skalbaggen nu!

Som motbild framställer man sig själv som en gedigen vårdare av traditioner. Är man född och uppvuxen på landet så är man är helt enkelt en annan sort än de som kommer från stadsmiljön.

Miljönissarna och kraven

Miljörörelsen kategoriseras som trendkänsliga personer som inte förstår skogsägarens verklighet. En stor del av de privata skogsägarna är dock positiva till miljö- och naturhänsyn. Åtskilliga skogsägare ser att miljö- och naturvårdshänsyn till och med ekonomiskt gynnsamma för skogsbruket.

Visar man tydligt som skogsbolagen gör nu att du får fem kronor extra per kubikmeter för att du gör en grön plan och certifierar, då tror jag att det är bästa vägen. Då fångar vi upp mest biotoper runtomkring, på alla gårdar.

Sedan handlar det ju också om ett nytt sätt att tänka och se på naturen.

Ja, det första man tänker på det är dom här höga stubbarna man lämnar kvar. Det ser ju illa ut, men man har ju accepterat att det behövs nu. Om man förstår varför, då är det lättare att acceptera.

Mötet med myndigheten

Ibland ses myndigheten som en motståndare som vill göra livet besvärligare och som redan från början intar ett uppifrånperspektiv. Själva bemötandet har stor betydelse. Ett personligt möte eller ett telefonsamtal skulle betyda mycket för attityden jämfört med ett brev.

Och så kommer det belästa herrar, och dom pratar och pratar och pratar. Och jag är ju inte så jättebra på att prata, så det blir ju liksom obalans.

… sen får man ett kuvert i brevlådan. Ja, det fick vi. Och då kan man tycka att hade dom bara ringt upp och tagit med mig ut och visat mig, så hade jag varit positiv, men som det nu är så känner jag mig arg och överkörd.

Men myndigheten kan också upplevas som en samarbetspartner mer än som en myndighet.

Men annars tycker jag att Skogsstyrelsen inte är en sån där riktig byråkratisk verksamhet, absolut inte. För att vara en myndighet är dom min själ rätt så resonabla faktiskt, jämfört med många andra myndigheter. Det ska dom faktiskt ha beröm för.

Och när diskussionen styr in mot tradition, generation och livsverk så är cirkeln sluten: stad mot land, miljöfolk mot skogsägare.

För att undvika att naturvården upplevs som en restriktionspolitik som endast medför hinder och förbud, måste planerade åtgärder utgå från en samsyn och dialog för att öka förståelsen för vad som behöver bevaras och varför. Det är därför mycket viktigt att myndighet och skogsägare har en någorlunda gemensam problembild för att de politiska målsättningarna skall kunna genomföras.