I över 250 år har taxonomer jobbat hårt med att färdigställa Linnés banbrytande arbete att namnge världens alla arter. Stora framsteg har gjorts: till exempel från de ca 7 700 växtarter som ingick i hans klassificering till dagens över 350 000 arter av kärlväxter. Men mycket återstår: cirka 2 000 nya arter beskrivs varje år och det finns inga tecken på att takten börjat avta.

Illustrationen visar områden på jorden med sannolikt störst potential att hysa växtarter som ännu inte beskrivits för vetenskapen, och arter som redan är kända men inte registrerats i det specifika området.

Foto: (Ondo et al., in press)

Det är inte hållbart att fortsätta det taxonomiska arbetet som vanligt; det skulle ta mel­lan sjuhundrafemtio och tusen år att beskriva alla svamparter i nuvarande takt. Det är tid vi inte har, med tanke på att många nyupptäckta arter också är hotade – 77 procent när det gäl­ler blomväxter. Anledningen till att arter som idag beskrivs som nya för vetenskapen i högre grad är hotade beror på att de ofta finns inom ett litet geografiskt område eller i små bestånd, medan de flesta vittspridda och vanliga arter är kända, åtminstone större djur och växter.

Som lösning vill jag lyfta tre konkreta möjligheter:

1. EN MER STRATEGISK KARTLÄGGNING AV DEN OKÄNDA MÅNGFALDEN

När taxonomer väljer att specialisera sig på vissa organismgrupper anger de ofta finan­siering, personliga intressen och kollegors inverkan som grundskäl. Detta är förståeligt men nu bör den taxonomiska forskningen fokusera på de geografiska områden och orga­nismgrupper där behovet är störst. För växter har vi till exempel tagit fram en metod för att utifrån historiska trender i artbeskrivning och miljöfaktorer identifiera områden med störst sannolikhet att hysa nya arter för vetenskapen och nya förekomster av tidigare kända arter (se bilden på nästa sida).

2. FÖRSTÄRKNING AV TAXONOMISK EXPERTIS I ARTRIKA OMRÅDEN

Alla länder och områden behöver mer taxo­nomisk forskning, men vissa mer än andra. I de flesta länder där mångfalden är stor, och de ekonomiska förutsättningarna är knappa, finns ett mycket stort behov av kompetensutveckling och kunskapsutbyte.

Forskare i Sverige kan bidra till att lösa den globala taxonomiska utmaningen, genom att stärka banden med artrika och mindre bemed­lade länder. Vi behöver fler studentutbyten, fler forskare som åker på sabbatsår och institutio­ner som tar emot gästforskare, gemensamma ansökningar och projekt. En hel del samarbete och utbildning kan göras på distans – vilket sparar koldioxidutsläpp från flygresor – men den personliga kontakten är ofta fördelaktig,

framförallt om den är mer långvarig. Förutom träning i moderna taxonomiska metoder behövs ofta en förstärkning av infrastruktur, för att förvara och studera insamlade biolo­giska prover.

3. DNA-SEKVENSERING AV BIOLOGISKA SAMLINGAR

Världens naturhistoriska samlingar inhyser över en miljard insamlade djur, växter och svampar, som tillsammans med levande sam­lingar i botaniska trädgårdar och djurparker utgör en oersättlig referens för taxonomin och naturvården – men framförallt om deras DNA sekvenseras. På så sätt kan sekvenserna användas som referens, som både underlättar och påskyndar identifieringen av nya och redan kända arter. Det finns för- och nackdelar med att beskriva arter utifrån begränsade data (till exempel för få insamlade exemplar och DNA-sekvenser) men eftersom varje art bör anses vara en hypotes anser jag att taxonomer i många fall bör vara mindre rädda att göra fel, och mer måna att publicera sina resultat snabb­are, främst med tanke på naturvårdsnyttan.

Vi på Royal Botanic Gardens, Kew, i Stor­britannien kommer förutom en storskalig digitalisering av alla växter och svampar i våra torkade samlingar (möjligen de största i värl­den) att snart påbörja en DNA-sekvensering av svamparna. Jag hoppas att Sverige och andra länder kommer att göra liknande satsningar. Idag kan vi också sekvensera betydligt större delar av arvsmassan än vad det internationella streckkodsprojektet föreslog för 20 år sedan, för liknande kostnad och med betydligt större nytta (till exempel möjligheten att utforska förekomsten av gener associerade med anpass­ningar till ett varmare klimat).

Slutligen: Sverige har ända sedan Linnés tid visat ledarskap i taxonomisk forskning, numera exempelvis genom kartläggningen av alla svenska arter inom ramen för Nationalnyckeln (ofta kopplat till finansiering för arbetet med dåligt kända organismer), utvecklingen av en samlad e-infrastruktur som blir alltmer till­gänglig och användbar (Swedish Biodiversity Data Infrastructure) och en ny stor privat-finansierad satsning på nya doktorander och projekt inom biodiversitet (Data-Driven Life Science). Här finns också många framgångsrika biodiversitetsforskare, kunskapssugna studenter och spännande projekt.

Troligen kommer vi aldrig lyckas beskriva alla arter på jorden, men med hjälp av nya tekniker, strategiska satsningar och ökat inter­nationellt samarbete kommer vi säkerligen att göra större och snabbare framsteg.

Text: Alexandre Antonelli, professor i biologisk mångfald, Göteborgs universitet och forskningschef, Royal Botanic Gardens, Kew