Man brukar tala om ”carrying capacity”, för att beskriva hur många individer en viss yta kan försörja. Människor som levde i jägar- samlaroch fiskarsamhällen för ca 6000 år sedan här i Skandinavien, behövde 10 kvadratkilometer per individ för att överleva, i särskilt gynnsamma fall ner till 1 kvadratkilometer per individ. Skåne, med sina drygt 100 kvadratmil kunde föda mellan 1000-2000 jägare/samlare. Idag bor det 1 200 000 människor i Skåne, alltså 600 gånger fler än under äldre stenåldern. Liknande har utvecklingen varit över hela världen, och vi människor fortsätter att öka i antal. Likaså ökar också vårt konsumtionsbehov. Trycket på resurserna i exempelvis Skåne är alltså betydligt större än 600 gånger så stort som på jägare-samlaretiden. Det är då inte så konstigt att jordklotet ser ut att inte räcka till. Vi är för många och vi konsumerar för mycket per individ. Och hur skall det gå för den biologiska mångfalden? Måste inte massor med arter och naturtyper offras för att vi skall kunna överleva?
Finns det några lösningar, eller är vi dömda till undergång? Tekniskt-ekologisk skulle vi nog kunna lösa det försörjningsproblem som människan står inför, men det är också centralt att vi löser krisen för den biologiska mångfalden – det är i sig en förutsättning för vår försörjning.
En väg att gå är att vi vänder oss till den ekologiska historien för att få hjälp med att förstå hur vi hamnat där vi är. Det blir också nödvändigt att kombinera en mängd olika kunskaper från ekologi, sociologi, ekonomi och teknik för att forma ett vettigt försörjningssystem för alla världens innevånare.
Låt oss titta på historien, som exempel använder vi oss av 1 kvadratkilometer bra skånsk jord. Så mycket som en person per kvadratkilometer kunde alltså i gynnsamma fall livnära som jägare/samlare. För 6000 år sedan började skåningen att blir röjgödslingsjordbrukare – konkret handlade det mest svedjebruk och 20 personer per kvadratkilometer kunde nu försörja sig. Succesivt under perioden 1000 f.kr. till 1000 e.kr. infördes gödseljordbruk med fasta gödslade åkrar. Nu kunde 50 personer per kvadratkilometer försörja sig. Det landskap man då skapade var mycket artrikt, antagligen både artrikare än det som fanns på jägare- och samlaretiden och på röjgödslingstiden. Detta berodde på att man slog ängar, hamlade träd och hade en lång rad olika slags betesmarker. Än idag kan vi se små rester av detta landskap, till exempel våra naturbetesmarker. På 1800-talet skiftades mycket av Sveriges odlings- och betesmarker, och vallodling, märgling, (uppgrävning och spridning av kalkrik lera) och gödsling med stallurin infördes. Nu kunde minst 200 personer per kvadratkilometer försörja sig. Biodiversiteten började minska, men än värre blev det med den extremt viktiga upptäckten att man kunde framställa konstgödsel ur mineraler och med hjälp av elektricitet. Justus von Liebig (1803-1873) hette den tyske jordbrukskemisten som initierade och utvecklade det konstgödselbaserade jordbruket. Utan konstgödsel hade inte mekanisering, växtförädling och biocidanvändning fått den stora betydelse de fick. Nu skulle den skånska kvadratkilometern kunna försörja 3000 personer om de levde på det sätt som 1700-talets bönder gjorde, det vill säga mest på spannmål och med begränsade tillskott av djur- och fiskprotein. Idag omvandlar vi dock det mesta till djurprotein i form av kött, mjölk och ägg vilket innebär att bara 600 ”lyxkonsumenter” kan leva på samma yta. Även om jag nu använt Skåne som exempel har utvecklingen varit likartad på de flesta håll i världen, även om vissa områden ännu inte fullt ut lever i ”konstgödselsamhället”.
Den enorma produktionsökningen har på många håll i världen, inte minst i Sverige, gjort att det ”blivit över” stora arealer. De betade skogarna, ängarna och naturbetesmarkerna har till största delen planterats med skog eller vuxit igen av sig själv. I Danmark har den ”överblivna arealerna” istället blivit åker för livsmedelsexport. Sverige har tjänat pengar på pappersmassa och plankor, Danmark på ägg och bacon.
Hur gick det då med den biologiska mångfalden i detta moderna produktionslanskap? Mycket illa, tvingas vi konstatera. Stora industrijordbruksmarker och monokulturskogar är mycket fattiga på djur-, växt- och svamparter. Denna utveckling går med stormsteg över hela världen – systemet tär på resurserna och innebär ofta att haven också far väldigt illa.
Att till exempel stoppa konstgödselanvändningen i ett slag skulle innebära en världsomfattande hungerkatastrof, så detta går inte. En teoretisk åtgärd som dock har en enorm potential är att alla människor i den rika delen av världen konsumerar betydligt mindre kött än idag. Om alla skulle dra ner på köttkonsumtionen till 30 % av idag, skulle den skånska kvadratkilometern räcka till ca 2000 personer. Stora arealer av mark skulle dessutom kunna bli ”ledig”, det vill säga undantas från direkt livsmedelsproduktion. Här skulle biobränsle kunna odlas, relativt opåverkade skogar kunna utvecklas och mycket traditionellt jordbruk med naturbetesmarker få en chans.
Men bara en matrevolution hos planetens rikare länder skulle inte räcka i längden, och kanske är det också lite mycket att hoppas på att det skulle ske. Så vad vi också kan göra är att anpassa det storskaliga jord- och skogsbruket så att det blir mycket mera hållbart och kan ge utrymme för åtminstone en del biologisk mångfald. Det skulle kunna gå att kombinera våra kunskaper och driva fram smarta lösningar med hjälp av ”intelligenta” styrmedel.
Framtidens landskap skulle kunna innehålla tre större komponenter för att både försörja en växande befolkning, bevara den biologiska mångfalden och ge oss möjlighet att producera till exempel biobränsle – både här och på andra håll i världen:
1. I grunden ett storskaligt jord- och skogsbruk som succesivt utvecklas mot ett kretsloppsjordbruk och allt större förmåga att gynna biologisk mångfald. Här produceras för överskådlig tid den mesta maten.
2. Traditionellt skogs- och jordbruk där både råvaror, mat och inte minst biologisk mångfald och kulturvärden produceras. Denna del av vår mix kan ge riktigt bra producerat kött men är också beroende av betydande ekonomiska ersättningar från samhället.
3. Relativt orörda ytor, i vårt land mest skog, där djur och växtarter som föredrar gammal skog kan hitta livsutrymme. Denna del av mixen kan se mycket olika ut i olika delar av världen. Det kan vara en savann, en molnskog eller en halvöken. Till sist får vi inte glömma att hur placeringen av de tre kategorierna i landskap har stor betydelse för hur hållbart systemet blir. Systemet måste också ta stor hänsyn till kulturmiljön och ge bra rekreationsmöjligheter.