EU:s förordning om invasiva främmande arter gäller från 1 januari i år, 2015. Enligt denna ska medlemsstaterna förebygga, mildra och förhindra vidare negativa effekter av de arter som ingår i unionsförteckningen, det vill säga den nu beslutade listan. För dessa arter måste medlemsländerna bland annat ta fram ha fungerande övervakningssystem, kontroller, kartlägga hur arterna sprids och ta fram åtgärder för hur spridning stoppas och begränsas. Mora Aronsson vid Artdatabanken arbetar med nationella och internationella naturvårdsfrågor och miljöövervakning. Han är en av de ansvariga för arbetet med invasiva arter.
På frågan vad som egentligen är en invasiv art har Mora Aronsson ett problematiserande svar. Det finns grader i detta, säger han, och fortsätter:
– Generellt sett kan man säga att invasiva är de arter som åstadkommer skada på något sätt. Man kan räkna på hälsoaspekter och ekonomiska aspekter till exempel. Påverkan på biologisk mångfald är också ett kriterium, men det är inte alltid lätt att säga vad som är ett problem och inte.
Han hänvisar till häggmispel och oxbär, som trivs bra på olika ställen och lätt förvildar sig, men som inte utgör något hot egentligen vare sig mot biologisk mångfald eller några andra värden i naturen.
– Teoretiskt sett skulle EU:s förordning om invasiva främmande arter kunna bli ett användbart redskap på EU-nivå framför allt. Men den första listan som förhandlades fram av EU:s medlemsländer saknar flera av de arter som vi har problem med i Sverige, till exempel vresros, säger Mora Aronsson.
Idag finns 37 arter med på EU-listan. Det förslag som först utarbetades innehöll ett 50-tal arter, men under processen förhandlades många arter bort från listan, däribland jätteloka, en art som i Sverige fortfarande skulle kunna utrotas om samordnade insatser sattes in. Att den, och andra, föll från listan har enligt Mora politiska och ekonomiska orsaker: med de förpliktelser som är konsekvensen av en EU-listning skulle det bli för kostsamt för de medlemsländer där jättelokan har fått ordentligt fäste.
– Det här visar på en svaghet med EU-listan, att den inte bygger på strikt vetenskapligt underlag utan tillåts innehålla politiska och ekonomiska hänsyn. Vad innebär det att en art finns med eller inte på EU-listan?
– Det finns tre ben som förordningen handlar om. För det första ska den stoppa invasiva arter som inte finns i landet. För det andra utrota invasiva arter där det är möjligt, det vill säga där de finns i så litet antal att det är praktiskt möjligt. För det tredje begränsa fortsatt spridning av arter som är etablerade och där det bedöms som för kostsamt att utrota dem.
En utmaning i arbetet med utformningen av listan är att vissa arter som är problematiska i Sverige är vanliga, oproblematiska eller till och med rödlistade i andra länder. Ett exempel är sjögull, en vattenväxt som planterades in som prydnad i Sverige redan under 1800-talet. Den kan lätt förvildas och sprida sig, och är nu en invasiv art i svenska vattendrag, och som man därför försöker bekämpa här. I Litauen, där den närmast förekommer naturligt, är den däremot rödlistad.
EU-förordningen innehåller också en möjlighet för enskilda länder att upprätta en regional lista. Kommer inte det att kunna vässa verktyget i kampen mot de arter vi har problem med i Sverige?
– Det arbetet ligger lite på framtiden just nu. EU vill gärna ha alla processer i hamn först. Arbetet med de regionala och nationella undantagen måste godkännas av EU eftersom de kan inverka på frihandeln inom unionen. Det kommer att ta tid med detta arbete, säger Mora Aronsson.