Miljömålet ”Myllrande Våtmarker” är bra. Eftersom våtmarkerna fyller viktiga funktioner, som biologiska reningsverk, kolfällor, historiska arkiv, kulturmiljöer, klimatreglering och rekreation, måste de värdesättas och integreras i miljöarbetet. Våtmarkernas ekologiska funktioner kan mätas i mängden olika våtmarksekosystem och arternas beroende härav.

Ett stort antal arter som förekommer i våtmarker är knutna till specifika ekosystemtyper eller ”våtmarkstyper”. Hänsyn till detta måste tas i våtmarksarbetet. Våtmarker och andra sötvattensekosystem tillhör de mest hotade i världen. I Sverige har våtmarker dikats ut och exploaterats i stor skala de senaste århundradena bl a med statliga miljardsatsningar. Torrläggning i jord- och skogsbruk är de främsta orsakerna, men även torvtäkt, vattenreglering och infrastrukturutveckling spelar en viktig roll. De skilda våtmarkstyperna har drabbats i varierande omfattning, örtrika sumpskogar, rik- och källkärr samt hävdade strandvåtmarker har försvunnit i störst utsträckning, men även våtmarker som finns kvar i större utsträckning har omfattande hydrologiska skador, som exempelvis mossarna.

En positivare utveckling

Det senaste 10–15 åren har varit positiva för våtmarkerna. Medvetandet om våtmarkernas värden har ökat och miljömål har ställts upp. Antalet aktörer i våtmarksfrågan har mångdubblats. Nydikning och kalkning har nästan upphört. Kalavverkning av sumpskogar har minskat. Våtmarksinventeringen täcker nu alla län utom fjälldelarna. Reservatsbildning av myrar har ökat. Nya våtmarker har restaurerats eller anlagts. Nya Ramsarområden har tillkommit och värdefulla våtmarker har anmälts till Natura 2000.

Men blir det värre?

Det finns idag en stor brist på tjänstemän, konsulter, forskare som har en tillräckligt bred kompetens i våtmarkfrågan för att arbetet för våtmarkernas biologiska mångfald ska ge resultat. För vissa av de artrikaste våtmarksbiotoperna är bristen störst, exempelvis sumpskogar och rikkärr. Dessutom är det oproportionellt liten andel av tjänstemännen inom departement, statliga verk, länsstyrelser etc som arbetar med våtmarksfrågan. De våtmarkstyper som premieras i våtmarksanläggandet det senaste decenniet är framförallt sådana som är knutna till dammar och liknande, s.k. ”limnogena våtmarker”. Det är därför risk att utveckling tvärtom kommer att gå i negativ riktning under perioden fram till 2010.

Uppnås verkligen delmålen?

Delmål 1: En nationell strategi för skydd och skötsel av våt-marker och sumpskogar tas fram senast till år 2005

Världsnaturfonden har i samarbete med bl.a SOF och Jägareförbundet inlett arbete med en samlad våtmarksstrategi. Naturvårdsverket har som en följd av ett regeringsuppdrag påbörjat arbetet med bevarandestrategi. Jordbruksverket har nyligen tagit fram kvalitetskriterier för anläggning av våtmarker i odlingslandskapet ur tre aspekter: Reduktion av växtnäring, gynnandet av biologisk mångfald samt kulturmiljöhänsyn. Skogsstyrelsen har nyligen påbörjat arbete med nationell strategi för sumpskogar. Rapporter kommer man säkert att få fram, men blir de bara hyllvärmare?

Delmål 2: Samtliga våtmarks-områden i Myrskyddsplan för Sverige skall ha ett långsiktigt skydd senast år 2010

Från 1994 har cirka 50 000 hektar skyddats, dvs 1/4 av betinget. Den regionala variationen är dock stor. Vissa, som Södermanland, Västmanland och Östergötland, har kommit långt medan andra, t.ex. Blekinge, Skåne och Uppsala, ligger efter. Med nuvarande takt blir planen klar först år 2034. Om målet ska kunna uppnås måste takten öka till 20 000 ha/år. Till 2005 ska dessutom en planrevision genomföras där våtmarker i bl.a. Norrbottens län ska läggas till. Fjällen saknar fortfarande den basinventering som krävs. Positivt i sammanhanget är det svenska arbetet att efterfölja internationella åtaganden. Ett stort antal värdefulla våtmarker har inkluderats i Natura 2000 och antalet Ramsarområden med värdefulla våtmarker har ökats, men fortfarande finns det större ”hål” i utbredningen över landet. Dessutom saknas en tillräcklig representation av internationellt värdefulla myrar.

Delmål 3: Senast 2004 skall inte skogsbilvägar byggas över våtmarker med höga natur- eller kulturvärden eller så att dessa våtmarker påverkas negativt på annat sätt

Svårt att bedöma om delmålet kan uppnås eftersom statistik över hur samrådsärendena på skogsvårdsstyrelserna har avlöpt är bristfällig. Risk finns att målet inte kan uppnås med det ökade trycket på avverkningar i skogs-/myrområden.

Delmål 4: I odlingslandskapet skall minst 12 000 hektar våtmarker anläggas eller återställas fram till 2010

När det gäller de EU:stödda satsningarna är takten i arbetet alldeles för långsam för att delmålet ska kunna uppnås. Ökade resurser för handläggning och riktade planerings- och informationsinsatser skulle kunna förbättra läget. Hittillsvarande kvalitet är dock bristfällig. Endast en mindre del av de anlagda våtmarkerna har sådana kulturmiljövärden och mångfaldvärden som behövs. En riskfaktor är att stödet får en för snäv utveckling mot kvävedammar eller hävdade våtmarker vilket kan omöjliggöra insatser för andra våtmarkstyper (t.ex. myrar och sumpskogar). En annan faktor som allvarligt kan försvåra arbetet är en krävande och komplicerad lagstiftning. Bidragssystemen förutsätter att markägarna tar initiativ och söker pengar för våtmarksarbete på sin mark. Lagstiftningen upplevs som alltför krånglig varför markägare låter bli att söka de bidrag som finns.

Delmål 5: Åtgärdsprogram skall senast till år 2005 finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktad åtgärder

Ca 20 arter omfattas och 7 åtgärdsprogram har tagits fram. Naturvårdsverket och länsstyrelserna planerar en särskild satsning från och med 2004, vilket bör innebära att takten i arbetet ökar.

Svårt trots EU-pengar

Svårt att nå målen för biologisk mångfald med nuvarande metoder:

1. Fastighetsgränser förhindrar kvalitativa våtmarker. Kopplingen till fastigheten, dvs att den enskilde markägaren söker stödet. Resultatet blir ofta en mindre anläggning med artificiella gränser. Mekanismer saknas som gynnar att flera markägare skapar/restaurerar större, naturligt fungerande våtmarker med historisk avgränsning vilket gynnar både biologisk mångfald och återskapandet av historiska karaktärslandskap.
2. Ensidiga metoder motverkar mångfalden. Anlagda våtmarker har idag ofta karaktären av grunda dammar. Hotade våtmarksarter behöver även våtmarker av annat slag, exempelvis rikkärr, källkärr, fuktängar och sumpskogar. Det saknas både strategi och rådgivning för att dessa typer av våtmarker ska återskapas/restaureras. Utvärderingen av de s.k. LIP-projekten kan bidra med ökad kunskap.
3. ”Små och dyra” anläggningar förhindrar stora och billiga”. Anläggandet av smådammar är en ”suboptimering” av det ”allmännas” resurser. Smådammarna kräver grävningar, damvallar, skötsel av vattennivåer och upprepade rensnings-/muddringsåtgärder då de snabbt växer igen. Större våtmarker skapades genom återvätning av mark kräver färre insatser och lägre anläggningskostnader per hektar. Många smådammar i ett område istället för en större våtmark försvårar och fördyrar framtida satsningar på en våtmark med naturligare avgränsning.
4. Kunskapen otillgänglig för avnämare. Det är brist på samlad information om målstyrd anläggning utifrån den biologiska mångfaldens behov.
5. Svårt att få till stånd hävd! Det finns lönsamhetsproblem med djurhållning, den hävdberoende våtmarken kan ligga för långt ifrån djurgårdar och brist på tillgång till maskiner för våtmarksslåtter.
6. Krångliga lagar. Vattendomar (ibland från 1800-talet) är ofta svåra att ändra på. Osäkerhet hur och om man ska göra miljökonsekvensbeskrivningar försvårar för markägaren och kan innebära att markägare avstår från att restaurera sina våtmarker även om de egentligen vill.

Subvention av torvbränsle

WWF menar att torvbrytning inte kan bli uthålligt i Sverige. Brytningen är en marginell verksamhet i Sverige och eventuell lönsamhet beror främst på subventioner. Torvbränslet bidrar med 0,5% av landets energiförsörjning. Torv är de energikälla har den mest påtagliga effekten vid utvinning på natur- och kulturmiljön i Sverige. Torveldning leder till c:a två procent av Sveriges samlade växthusgasutsläpp. Torv innehåller mer kväve och svavel än biobränslen. Torvbrytningen skapar c:a 580 årsarbetskrafter och bara marginellt energi den bidrar med. Torv kan inte heller betraktas som förnybar energikälla. Torven som bränsle blir olönsam om den åläggs koldioxidskatt och energiskatt.

Myrar skadas i skogsbruket!

Brist på avverkningsmogen skog gör att skogsbruket vill avverka fastmarkholmar vilket leder till förlust av värdefulla kantzoner och ingrepp i myren i form av skogsbilvägar. Ett aktuellt exempel är Älgsjöfloarna i Jämtland där en avverkningsanmälan lämnats in för fastmarksholmar i myren med en storlek på 2,5 ha. Enligt skogsvårdslagen behöver bara 2 % av virkesvolymen lämnas i ”naturhänsyn”. Detta innebär en kantzon av mindre än en trädlängd är möjlig att spara. Biotopskyddet är inte tillämpligt eftersom det ställs höga krav på naturskogskvaliteter i skogen. Skogsbilväg för avverkning, markberedning och återskogning kommer att byggas till fastmarksholmarna. Resultat: värdefulla kantzoner avverkas och myrens hydrotopografi skadas av väg. Det innebär att inte ens myrskyddsplanens klass 1 objekt kan bevaras intakta. Målet bör vara att samtliga klass 1 och 2 objekt i våtmarksinventeringen bevaras intakta.

Våtmarker i fjällen hotas

Man har i fjällen i bl.a. Jämtland och Dalarna sett exempel där terrängkörning med fyrhjulingar har slitit sönder myrarnas yta och skapat spår som har fått dränerande effekt. Även täta renhjordar kan trampa sönder vissa myrars mjukmattor som mals ned till en torvgyttja som sedan kan komma att eroderas bort med smältvattnet. Kanaliseringar av trampet i lutande myrar ger faktiskt dräneringseffekter som liknar utdikningar. På grund av dessa hot vore det önskvärt att nationella våtmarksinventeringen (VMI) även kom att inkludera våtmarkerna i fjällområdena för att skapa en överblick över skadornas omfattning och samtidigt kunna skydda de värdefullaste våtmarkerna från sådana skador.

Nationellt våtmarkscenter?

Det krävs inte bara en samlad strategi för att nå målen för våtmarker utan även en större samverkan för att exempelvis övervaka arbetet, analysera hot och effekter av insatser, utveckla kompetens, genomföra utbildningsinsatser och utveckla strategisk planering. Varken myndigheterna eller ideella organisationer klarar detta i dagsläget. WWF förslår att ett nationellt våtmarkscenter inrättas för ändamålet i samverkan med såväl miljöorganisationer som markägarföreträdare och myndigheter. Ekonomiskt stöd för våtmarksrestaurering är också nödvändigt – liknande LIP. Detta skulle möjliggöra för ideella organisationer att stödja markägare vid våtmarksrestaureringar, särskilt vad gäller de juridiska och tekniska aspekterna.