Inte bara etnobotanister, utan även representanter för olika lokal- och ursprungsbefolkningar som förvaltar traditionella kunskaper världen över, har allt mer börjat engagera sig i arbetet för bevarandet av den biologiska mångfalden. Ett skäl till detta är att inte bara kunskaperna snabbt håller på att försvinna, utan även de växtarter som används.

Artutrotningen har som bekant snabbt tilltagit de senaste 20–30 åren. På sina håll i exempelvis kinesiska Centralasien sker i dag en omfattande handel med medicinalväxter som starkt överstiger möjligheterna till reproduktion. Det ökade trycket på marknaden gör att flera arter nu snabbt håller på att försvinna. Detta är i och för sig inget nytt, och vi har ju upplevt något liknande i Norge, där handeln med baggsöta Gentiana purpurea, som är belagd sedan medeltiden, ledde till att arten, med stigande efterfrågan på världshandeln, försvann från många växtplatser. Vid slutet av 1800-talet var det inte längre lönsam att skörda den i de norska fjälldalarna.

Några uppgifter om hur många traditionella medicinalväxter som håller på att försvinna finns inte, men olika skattningar har gjorts. För ett par år sedan gjorde Danna J. Leaman (Plant Talk 14:4 1998) ett försök att beräkna hur många kärlväxter med känd medicinsk användning som håller på att försvinna för gott från jordens yta. Enligt vissa beräkningar används omkring 28 procent av världens 270 000 kända kärlväxtarter inom traditionell och folklig medicin. Leaman uppskattar att åtminstone 10 000 arter av medicinalväxter kan tänkas vara utrotningshotade.

Även om den skattade summan över antalet utrotningshotade medicinalväxter bara är teoretisk, menar Leaman att denna siffra är sannolik. En studie från Marocko (Plant Talk 10:3 1997) visar att av där 600 kända medicinalväxter är 75 direkt utrotningshotade, enligt IUCN:s s.k. rödlistekriterier, det vill säga närmare 12,5 procent av de plantor som nyttjas som medicinalväxter i landet.