Det finns totalt 5 561 nu levande däggdjursarter. Av dem är 1 196 arter (21 %) utrotningshotade, och ytterligare 348 arter är nära hotade. Alla däggdjursarter är bedömda, men för 795 arter råder kunskapsbrist. Om vi antar att det bland dessa arter som inte placerats i någon hotkategori finns lika stor andel hotade arter som bland de övriga arterna kan vi addera 167 arter till listan på hotade arter. Sannolikt är alltså 1 711 däggdjursarter (31 %) hotade eller nära hotade.
I flera däggdjursordningar är sannolikt mer än hälften av arterna hotade eller nära hotade (baserat på samma tumregel för arter för vilka det råder kunskapsbrist som ovan). Hit hör små ordningar som kloakdjur, näbbmuspungdjur, chiloépungråttor, myrkottar, sjökor, elefanter, men även stora grupper som fåframtandade pungdjur (bland annat känguruer), valar, partåiga hovdjur, uddatåiga hovdjur och primater.
Trots globala och nationella mål om att bevara biologisk mångfald är trenden för däggdjuren negativ. IUCN:s rödlisteindex visar en stadigt ökande andel hotade arter sedan 1997. Trettio procent av alla däggdjursarter har minskande populationstrend, och bara 1,5 % har ökande. Enligt WWF:s Living Planet Index har 1307 populationer av 360 terrestra däggdjursarter i snitt minskat med 25 % mellan 1970 och 2005. Många däggdjur som hade stora populationer för bara några decennier sedan är nu utrotningshotade. Afrikas lejon har minskat med 43 % sedan 1993 och är bedömt som sårbart. På samma sätt har leopard, flodhäst och giraff gått från vanliga till hotade, och thomsongasell och vanlig zebra är nära hotade.
De flesta av de stora däggdjursarterna har förlorat mer än 40 % av sin utbredning sedan år 1900, och nästan hälften har förlorat mer än 80 %. Gepardens totala population i vilt tillstånd är nu nere på 7100 individer, och utbredningen täcker 9 % av den historiska utbredningen i Afrika och Asien. Områden där stora däggdjur har förlorat mer än 75 % av sina utbredningar, och därmed är regionalt utdöda, är främst södra och sydöstra Asien, Sahara, södra Afrika, västra och centrala Europa, västra och södra Australien, östra Nordamerika och Anderna.
Det största antalet hotade arter finns i Indonesien (188), Madagaskar (120), Mexiko (94), Indien (92) och Brasilien (81), det vill säga de stora artrika länderna. Länder med högsta andelen hotade (och utdöda) arter är däremot små önationer som Mauritius, Reunion, Seychellerna, Vanuatu, och Kuba.
Nästa utdöende: kaliforniska tumlaren eller sumatranoshörningen?
Det senaste utdöendet bland däggdjuret var kinadelfinen i Yangtzefloden. Den sista sågs 2002. Nästa blir sannolikt också en tandval. Den kaliforniska tumlaren lever bara i Kaliforniska viken i Mexiko. År 1997 uppskattades antalet till 600 individer. Nu återstår bara 30. Det främsta hotet är nät som läggs för att fånga den utrotningshotade kaliforniska vekfisken (Totoaba macdonaldi). Fiskens simblåsa är värd upp till 100 000 dollar på svarta marknaden i Kina, där man tror att blåsan ger ungdomlig hy. Nätfiske är förbjudet, men det ignoreras av kriminella syndikat och korrupta myndighetspersoner.
Samma efterfrågan på djurdelar från Kina och Vietnam ligger bakom den dramatiskt ökande illegala jakten på noshörningar. I Sydafrika dödades 13 noshörningar år 2007. Nio år senare tog tjuvjägarna 1054 noshörningar. Noshörningarna är inte längre säkra i vanliga nationalparker, utan måste flyttas till små områden med mycket högre säkerhet. Den västafrikanska underarten av spetsnoshörning betraktas som utdöd sedan 2011. Av den nordliga trubbnoshörningen återstår tre individer. Om jakten i Afrika fortsätter som nu kommer Afrikas noshörningar att vara borta inom 20 år. I Asien har fastlandspopulationerna av javanoshörning och sumatranoshörning utrotats. Av javanoshörningen återstår 58 individer i ett reservat på Java. Stammen av sumatranoshörningen på Sumatra och Borneo har kollapsat från 800 till mindre än 100 på 30 år.