Dagens naturbetesmarker är spillror av de betade utmarker och hagar som under historisk tid täckt stora arealer i Sverige. Den biologiska mångfalden i dessa marker har formats av gångna tiders bruk och skötseln av dessa bör därför i stor utsträckning efterlikna den historiska skötseln. I denna artikel kommer jag att ge förslag på skötsel av naturbetesmarker med den historiska hävden som ”facit”.

I jämförelse med den dynamik som pågick i betesmarkerna tidigare, ter sig dagens markanvändnigen tämligen statisk. Förr var betestrycket varierat både i tid och i rum, det fanns marker som hävdades tidigt medan andra enbart hävdades sent på säsongen. Bete och slåtter kombinerades med ett mångsidigt nyttjande av skogen vilket sammantaget gav en stor bredd av ekologiska nischer. Idag utgörs hävden huvudsakligen av hårt bete hela säsongen vilket ger betydligt färre ekologiska nischer och sämre förutsättningar för biologisk mångfald. En ökad dynamik i hävden av naturliga betesmarker skulle öka förutsättningarna för att bevara och förstärka den biologiska mångfalden i dessa marker.

Storskifteskarta över Skriksta by, Fornåsa socken i Östergötland från 1772. Denna by hade begränsade betesmarker, all utmark delades tidigt in i hagar en till varje gård (23 A–D till vänster i kartan). Trädmarkeringarna tyder på att hagarna trots det innehöll en hel del träd. Källa: LMV Gävle D23-D12:2

Beta mera utmark

De historiska betesmarkerna utgjordes huvudsakligen av utmarker, vilka både betades och var bevuxna med träd. Hur mycket träd som växte i utmarkerna är svårt att veta, och det har sannolikt varierat i både tid och rum. Att djuren betade i områden som idag är bevuxen med tät skog, visar att utmarkerna bör ha varit relativt glesa och ljusa för att kunna ge tillräckligt med gräs åt djuren. För naturvårdens del får detta konsekvenser främst i skogsmark eftersom dagens hotade arter i skogen historiskt kan höra hemma i betydligt glesare och ljusare skogar än de naturskogar vi har idag. Sådana glesa skogar hade ett torrare och varmare klimat samt ett större inslag av gräs och örter. Dessa arter skulle gynnas av mänsklig aktivitet i skogen såsom småskaligt skogsbruk och bete.

Återinrätta sen hävdstart

Förr fanns gott om marker som enbart hävdades sent, med början i juli eller ännu senare. Det gäller alla slåtterängar och även en del betesmarker, sammantaget runt en fjärdedel av alla fodermarker under 1700-talet (i de studerade områdena). Idag är det brist på slåtter och sent bete. En anledning till att ett- eller tvååriga kärlväxtarter har försvunnit på många platser trots pågående hävd, kan vara att dagens hårda och kontinuerliga bete hindrar blommorna från att sätta frö. Man skulle därför behöva återinrätta sen hävdstart på en del marker för att gynna arter som behöver försommarfriden.

Sänk betestrycket

Bilden av de hårt betade och nästintill kala betesmarkerna som vi har med oss från tidiga fotografier och 1800-talets lantbrukslitteratur är antagligen bara sann för en relativt kort historisk period. Betestrycket under 1600-talet var tämligen måttligt, ett riktmärke är att högst tre fjärdedelar av vegetationen gick åt under genomsnittliga år. Det betyder att en fjärdedel av vegetationen stod kvar i slutet av säsongen, vissa år mer och andra år mindre. Ett sådant betestryck möjliggör att en del av blommorna kan sätta frö och samtidigt vara värdväxter för insekter som då hinner fullborda sin reproduktion, vilket inte är möjligt vid ett mycket hårt betestryck.

Öka dynamiken i hävden

Landskapets nyttjandegrad har varierat under årtusendena och det har också funnits regionala skillnader som inte alltid har att göra med om ett område är skogsbygd eller slättbygd. Det leder fram till rådet att ”inte göra lika” utan tillåta skillnader både i tid och i rum i en större skala.

Att betestrycket har varierat ganska kraftigt mellan år, kan ha haft en lika stor betydelse för känsliga arters överlevnad som sen hävdstart. Den senaste tidens målsättning med miljöersättningar för naturbetesmarker med ett årligt hårt betestryck, kan i värsta fall leda till utarmning av den biologiska mångfalden istället för den förstärkning som är syftet. Man behöver antagligen inte simulera ett varierat betestryck för att efterlikna historien. Om det genomsnittliga antalet djur anpassas efter betesmarkernas bördighet, kan det räcka med att man tillåter den naturliga variation som ger sig av en varierad årsväxt och viss variation i antalet djur.

Använd historisk kunskap med känsla för ekologi

Det är inte alltid självklart hur historisk kunskap ska användas i naturvården, trots att den historiska markanvändningen har ekologisk betydelse. Råden ovan är generella och bör användas med känsla för ekologi och arters krav. Det beror delvis på att det fortfarande finns kunskapsluckor om vissa delar av den historiska markanvändningen som kan vara av ekologisk betydelse. Det beror också på att dagens landskap skiljer sig så mycket från det förindustriella och att vi därför antagligen redan har förlorat biotoper. De senaste 100–150 åren har ändrat förutsättningarna, så att arter ibland finns på ”fel” plats. Marker har vuxit igen, betet har flyttat från utmarken in till slåtterängar, åkrar och gårdsnära hagar. Det har alltså skett både en förändring i typ av hävd (slåtter eller bete) och plats för hävden. Ofta går natur- och kulturmiljövård utmärkt att kombinera och i många fall förstärker de varandra. Att naturbetesmarker och slåtterängar idag täcker så små ytor jämfört med för 150 år sedan, medför dock att många kvaliteter ska få plats på en mycket mindre yta. Sammantaget gör det att man ibland måste göra avsteg från det historiskt autentiska, om målsättningen är att bevara biologisk mångfald.