En viktig fråga för naturvården är hur den naturliga vegetationsdynamiken såg ut innan människan satte sin prägel på landskapet. En annan viktig fråga är när människans aktiviteter nådde en nivå som på allvar påverkade den vilda floran och faunan. En tredje fråga är hur vi i dagens rationellt brukade landskap kan skapa förutsättningar för de arter vi vill bevara. För att effektivt kunna svara på dessa frågor behövs samverkan mellan forskning inom landskapshistoria och naturvårdsbiologi. I vårt projekt inom Naturvårdskedjan har vi arbetat tvärvetenskapligt och kombinerat flera metoder (pollen, historiska arkiv, dendroekologi och makrofossilanalys) för att i detalj kunna rekonstruera landskapets förändring i flera sydsvenska områden.
Kopplingar till rödlistan
De historiska förändringar som framför allt har påverkat det sydsvenska landskapets ekologi är förändrat betestryck, färre bränder, dikning, uppodling och konstgödsling, samt förändringar i trädsammansättningen där andelen ädellövskog som under lång tid dominerade södra Sverige numera allmer ersatts av barrskog, främst gran.
Dessa förändringar har haft stora konsekvenser för den biologiska mångfalden. En snabbanalys av den svenska rödlistans RE-kategori ger vid handen att minst 133 arter av de 191 ur landet försvunna arterna från skog och jordbruksmark kan kopplas till minskning av betade, öppna marker och strukturer vanliga i naturskogar. 128 av de 133 RE-arterna var knutna till södra eller centrala Sverige. Drygt 60 av de 133 arterna var kopplade till öppenhet och 41 av de 133 arterna var kopplade till död ved eller gamla träd. Dessa 101 arter är alltså ett tydligt bevis på att deras livsmiljöer inte har kunnat tillgodoses under den sista 200-årsperioden i landet.
Undanträngda arter
Resultaten tyder på att både naturliga successioner och människans traditionella hävd har skapat den mångfald som vi idag har kvar i det sydsvenska landskapet. Naturlandskapets ekologiska processer fungerar som en värdefull referens och utgångspunkt för resonemang och diskussioner om biologisk mångfald, inte minst inför beslut om hur nationalparker och reservat skall skötas. Utifrån kunskap om det äldre landskapets sammansättning och förändring vågar vi säga att många av våra idag hotade arter var betydligt vanligare för inte särskilt länge sedan. Dessa arter är idag hårt trängda och återfinns i ett kraftigt fragmenterat landskap. De finns som regel i små områden som oftast har en avvikande skogshistoria jämfört med det omgivande landskapet. Den äldre trädhistoriken i en trakt är därmed av stor betydelse för den nuvarande mångfalden. Det är främst i områden där vi har haft en kontinuerlig tillgång på lämpliga livsmiljöer (”restbestånd”, ”ålderdomliga landskap”, ”kvarglömda bestånd”) som svårspridda hotade arter finns kvar. Då många av dessa arter idag lever i mycket små populationer är det viktigt att koncentrera naturvårdsarealen runt dessa värdekärnor. Här spelar naturligt föryngrade trädbestånd från 1800-talet en nyckelroll som framtida värdekärnor.