LÄSARNAS KOMMENTAR
Håkan Tunón skriver i Biodiverse nr 3–4, 2003, sid. 3, att ”Eftersom naturen i praktiskt taget hela Sverige har varit under hävd under lång tid är ett av de största hoten mot biodiversiteten att hävden upphör”
Skillnad mellan nord och syd
I de tidigt koloniserade landskapen i Sverige gäller detta åtminstone delvis. Under hela den tid det flacka Uppland har stigit ur havet har människan varit närvarande. Redan tidigt påverkade hon nog både det som nu är skog och alla annan mark. I dessa delar av Sverige är naturligtvis fortsatt hävd mycket viktig för t.ex. bevarande av den flora och fauna som är knuten till gamla lövträd som har vuxit upp i ett betat eller slåttrat landskap.
För större delen av Sverige, den boreala zonen och speciellt Norrlands inland, är dock inte biodiversiteten uppbyggd genom hävd. Den dröjer i stället kvar från vildmarken före kolonisationen.
Marginell påverkan i norr
Renskötande eller fiskande samer var sannolikt tidigt på plats när isen försvann, men deras inverkan på biodiversiteten var knappast varken berikande eller utarmande. Inplantering av läkeörter vid vistena och flyttning av fisk till fisklösa vatten kan knappast jämföras med den påverkan som människan i Götalands jordbruksbygder hade på landskapets fauna och flora.
När Gustav Vasa och senare regenter förde kolonisationspolitik i Norrland uppodlades mycket små arealer längs älvarna, och angränsande skog berördes av husbehovshuggning, men de ofantliga skogs- och myrvidderna mellan älvdalarna blev kvar i ett nästan naturligt tillstånd. Finnkolonisationen Hävdad ”natur” och vildmark på 1630-talet påverkade även en del av ödebygderna mellan älvdalarna, men denna påverkan är begränsad både till yta och tid jämfört med hävden i Götalands och Svealands jordbruksbygder.
Att påstå att upphörd hävd i dessa trakter i den boreala zonen är ett hot mot biodiversiteten är verklighetsfrämmande.
150 år av våldtäkt på naturen
Det stora hotet mot biodiversiteten i dessa trakter, två tredjedelar av Sverige, är av motsatt slag. Det är inte bortfall av mänsklig påverkan som är hotet utan tillkomst av mänsklig påverkan. Det är avverkning av urskogar och naturskogar, genomförd under de senaste 150 åren, och ännu tyvärr inte stoppad. Det var dikning av myrar. Det är i dag torvtäkt på myrar, ännu i sin linda men kanske på väg att utvidgas. Det var dränkning av odlingsmarker under magasin för vattenkraftproduktion, nu förhoppningsvis ett avslutat kapitel men med evig verkan.
CBM för Sydsverige?
Det är ganska besynnerligt att Håkan Tunón inte nämner dessa ”undantag” från principen att fortsatt hävd är viktig för biodiversitetens bevarande. Det är besynnerligt för den som liksom jag har kontakt med både den nemorala, den boreonemorala och den boreala verkligheten. Det är också ganska störande för grundprinciperna i det naturvårdsarbete som bedrivs i den boreala zonen. I den boreala zonen handlar bevarande av biologisk mångfald och naturvård till övervägande del om att skydda naturen från mänskliga ingrepp, inte om att upprätthålla ingreppen. Om CBM ska vara en institution för Sverige och inte bara för Götaland och Svealand är det viktigt att CBM har god kunskap om landskapets historia i alla delar av landet.
Nätverket för Naturvård i Svensk Skog: Uno Björkman (Nässjö), Espen Dahl (Mo i Rana), Maria Danvind (Sollefteå), Steve Daurer (Koler), Anders Delin (Järbo), Nicklas Gustavsson (Hofors), Zara Hallman (Gunnarsbyn), Kjell Jansson (Söderhamn), Mats Karström (Vuollerim), Per C. Larsson (Arvika), Catharina Lihnell-Järnhester (Döder-hult), Björn Mildh (Piteå), Uno Skog (Karlstad), Kjell Store (Nora) & Bengt Stridh (Västerås)
REDAKTÖRENS SVAR
Jag uppskattar de framförda synpunkterna och instämmer i delar av kritiken. Respons från tidningens läsare är en viktig morot för all redaktionell verksamhet. Den enskilda mening som vi diskuterar här är tagen ur en artikel skriven för att presentera artikel 8j i mångfaldskonventionen. Artikel 8j berör traditionell kunskap och naturresursutnyttjande i ”ursprungs- och lokalsamhällen med traditionell livssätt”.
Vi befinner oss på en halvö där människor bott i bortåt 12 000 år. Vad jag ville säga med den olyckligt formulerade meningen var att i det närmaste all natur i Skandinavien har påverkats av människans närvaro. I södra hälften av Sverige har påverkan varit kraftig och det är svårt att hitta några jungfruliga marker alls. Jordbrukets kulturlandskap är påtagligt. Spåren i norra Sverige är inte lika tydliga, men människor har ändå bott där i mer än 6 000 år. Större delen av fjällvärlden har formats av tamrenars bete under hundratals år, vilket även gäller vinterbetesområdena i skogarna nedanför fjällkedjan. Renarnas skogsbete har format skogslandskapet genom själva betet och trampskador på markvegetationen. Samerna ägnade sig dessutom åt jakt och på många håll även barktäkt för framställande av föda, vilket har påverkat den biologiska mångfalden.
Norrlands bönder har, som påpekas i inlägget, främst hållit sig längs vattendragen. Där uppodlades små åkertegar och slåttades lämpliga våtmarker. Djurhållningen innebar att landskapet i anslutning till gården och fäbodarna öppnades upp. Skogsbetet ledde till öppnare skogar. Vid sidan av jordbruket genomförde bonden även ett visst timmer- och bränsleuttag från skogen. Runt de större städerna i Norrland genomförde landsbygdens invånare tidigt såväl pottaske- som tjärbränning för saluförande. Denna verksamhet satte åtminstone lokalt sina spår i skogslandskapet.
Under 1800-talet inleddes skogsindustrins epok och det har under de senaste 150 åren bedrivits intensivt skogsbruk i Sverige, vilket också påpekas i inlägget. Skogsbruket har blivit allt intensivare under de senaste femtio åren. Att anse att det industriella skogsbruket och kraftverksdammsbyggen skulle kvala in i ett för artikel 8j:s relevant traditionellt livssätt är för mig helt främmande.
Jag vill beklaga mitt val av ord. Hävd kanske var en gnutta för specifikt. Nationalencyklopedien framhåller att hävd är ”gammaldags skötsel av fodermarker, särskilt slåtterängar”, men också ”avverkning eller stympning (hamling, klappning) av träd, buskröjning, lövtäkt, ibland kvisträfsning (fagning) på våren och ofta betesgång på hösten”. Tidigare har också ordet kolhävd, för det område där kolbränning pågår, använts.
Att minskad hävd är en av de största orsakerna till minskad biologisk mångfald kan man för övrigt läsa i Miljömålspropositionen (Prop. 1997/98: 145). Men det är ändå helt riktigt att inte alla områden ska skötas med traditionell hävd. Och på samma sätt är inte heller alla skogsområden bäst betjänta av fri utveckling. Var sak på sin plats gäller även för naturvården. Man måste ta hänsyn till områdets historia och varför det ska skyddas. CBM önskar fortfarande vara ett nationellt centrum, även för Norrlands inland (där för övrigt den snabba nedläggningen av småjordbruken orsakar igenväxning av det gamla öppna kulturlandskapet och minskad biologisk mångfald).